Titel: Dokumenthanterarna
Författare: Mathias Boström
Förlag: Ordfront Förlag
Sidantal: 417
Utgivningsår: 2012
Utläst: läsning avslutad 14 mars 2013
Mitt betyg: –
Jag minns inte längre exakt vad det var som fick mig att bli nyfiken på den här boken men jag tror att det var en recension som hyllade den. Jag kan dock inte hitta tillbaka till den nu. Helsingborgs Dagblad refererar till Murakami vilket också kan ha varit det som fick mig att vilja läsa den.
Boken handlar om Magnus, en översättare som just separerat från sin fru och lämnat henne, den ettåriga sonen och villan för en liten lägenhet. Under ett av sina många besök på krogen Landet så träffar han Mjau. Hon säger sig jobba för Dokumenthanterarna – en organisation som samlar in människors privata dagböcker och skrivböcker. De har redan köpt upp Magnus gamla böcker, de han trodde försvunnit från ett förråd för många år sedan, och nu vill de han resten.
Eftersom att det är ett recensionsexemplar läste jag ca 170 sidor i boken innan jag gav upp. Jag skummade resterande sidor av pliktkänsla men jag kände inget som helst sug efter att läsa dem. Det är en ball idé som Boström har, att det skulle kunna finnas en organisation som handlar med personliga minnen, men texten griper aldrig tag i mig. Jag brukar gilla böcker där det inte händer så mycket men i den här boken tycker jag inte att det händer någonting. Det är långrandigt och fullt av upprepningar och intetsägande dialoger. Jag kan tänka mig att storyn skulle ha passat bra som en novell istället för en 400 sidor lång roman. Alla kvinnors roll i boken har Maria Küchen satt fingret på i sin recension i Sydsvenskan och jag kan bara hålla med henne. Eftersom att boken inte är läst i sin helhet så avstår jag att betygsätta den.
Tack till Ordfront förlag för recensionsexemplar!
Bokdivisionen 