Norska bokbloggen Betraktninger är den som numera varje söndag uppmanar bokbloggare att välja ett stycke ur en bok du läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den.

Nu har jag kommit igång med läsningen igen! Jag läser både Blixtra, Spraka, Blända! av Jenny Jägerfeld och Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter av Elizabeth Gilbert och de är väldigt olika och jag gillar bägge. Jägerfelds bok är ungefär som jag hade tänkt mig (dvs positiva förväntningar infrias) men Gilberts blev jag otroligt positivt överraskad av! Ni vet när man haft en bok i hyllan rätt länge och sen när man äntligen börjar läsa så tänker man: Wow, varför har jag inte gjort det här tidigare? Boken är lång, ca 600 sidor, så vi får se om min eufori håller i sig.  Både Alma och hennes far Henry är botaniker och smakbiten kommer ifrån början då vi får lära känna Henry som ung:

Men Henrys far strävade aldrig efter välstånd. Han hade haft samma usla lön i trettio år och hade aldrig någonsin ifrågasatt detta förhållande och han hade aldrig klagat över att han hade behövt arbeta utomhus i ur och skur så länge att han förstört sin hälsa. Henrys far hade valt att gå sin väg genom livet stillsamt och försynt, särskilt i kontakten med folk som var förmer än han själv – och han betraktade alla andra som förmer. Mr Whittaker gjorde det till en hederssak att aldrig förolämpa andra eller dra fördel av något, inte ens när fördelarna kunde varit mogna att plocka. Han förmanade sin son: ”Var inte framfusig, Henry. Man kan bara slakta fåret en gång. Men om man är försiktig kan man klippa fåret år efter år.”

Vad kunde Henry förvänta sig att få ut av livet med en sådan svag och förnöjsam far, bortsett från det han kunde ta med egna händer? När Henry inte var mer än tretton år intalade han sig att en karl måste göra stora vinster. En karl måste slakta ett får vareviga dag.

Men var skulle han få tag i några får?

Det var då Henry Whittaker började stjäla.

Och nej, han stjäl inte får för att slakta utan det är bildligt talat!