Kulturkollo drar igång veckans utmaning igen och nu handlar det om att hissa eller dissa klassiker. Jag gillar själva idén med gamla böcker och tycker det är fantastiskt att människor läste exakt samma bok för 100 år sedan (eller mer!) som jag kan göra idag!

Jag gillar många klassiker men en som knockade och överraskade mig var Mrs Dalloway av Virgina Woolf. Det var något helt magiskt över hur den boken var skriven och att jag fortfarande inte läst mer av henne är skamligt. Så här tänkte jag efter att ha läst ut den:

Hela boken är som att åka med på en berg och dalbana eller att leka min sexåring på promenad (ni vet: ”jag vill vara riddare i leken och jag ska ha en – åh kolla här en sten, den kan man ha när man ska – wow, luftballonger på himlen, undrar hur de – vad ska vi äta till middag idag?”) Det är verkligen en ström av intryck som bara pulserar och tränger sig in i huvudet på en när man läser den.

En klassiker som, av vissa interna anledningar, har fått namnge min ena bokcirkel är Stäppvargen av Herman Hesse. Men det var inte en bok som föll mig i smaken och så här skrev jag om den efter läsningen:

Det tog lång tid för mig att läsa den här boken och när jag slog ihop den så visste jag inte säkert vad jag hade läst. […]Helst bör man nog vara deprimerad, självmordsbenägen, sitta-på-café-med-svart-anteckningsbok-och-verka-djup-20-åring för att älska denna bok.