Lacrimosa

lacrimosa

En gång i bloggens begynnelse, eller närmare bestämt juni 2012, så fanns det en fin blogg som hette Fabulerat. Josefin som drev den började tre gånger att läsa Lacrimosa men lyckades aldrig komma vidare. Hon råkade ha två ex. av boken och beslöt sig för att lotta ut det ena och eftersom jag var den ende intressenten landade hennes ex hos mig. Tanken var att jag skulle läsa den för att sedan inspirera henne att fullfölja läsandet av sitt eget ex. Well, tyvärr hann Josefin lägga ner bloggen innan jag kom till skott eftersom att det tog ca nio år för mig att läsa boken. Jag har ingen kontakt med Josefin längre men om du vet var hon finns så kan du ju tipsa henne om min recension nu. 🙂

När Carl Jonas Love Almqvist kommer till den finska gården Fagervik finns där hittebarnet Ros. Ett vilddjur som Almqvist ser som sitt projekt att ta sig an. Ros får så småningom följa med Almqvist till Stockholm och vi följer Ros både i nutid där och långt efteråt när Ros sitter i Genua och ser tillbaka på sitt liv. I Stockholm lär sig Ros förfalska handstilar, jobbar ett tag vid Kungliga Teatern, blir kär i skådespelerskan (och sedermera kungens älskarinna) Emilie Högqvist samt lär känna den mystiska madame Rehn med en måhända spännande historia. I Genua härjar sjukdomar och död och jag är lite osäker på vad besöket från herr Lysander faktiskt innebär.

Well, det tog som sagt nio år för mig att öppna boken och sen tog det drygt en vecka för mig att läsa boken. Vilket är ganska länge för en bok på knappt 300 sidor under semestern. Jag förstår att Josefin hade svårt att ta sig igenom den här boken. Den har inte lockat mig, jag har inte längtat efter den och jag har fått nästan tvinga mig att läsa klart den. Jag är inte rädd för att lägga bort en bok som inte passar men när jag fått ett så viktigt uppdrag och haft boken så här länge så kände jag ändå att jag ville läsa klart den. Inte för att jag direkt känner att jag kan skriva något inspirerande om boken och inte för att Josefin ens kommer läsa detta, men jag vet inte. Ibland vil man bara ro ett projekt i hamn liksom.

Det är inte en dålig bok, såklart inte, den blev ju nominerad till Augustpriset 2011 men det är en tungläst bok. Den utspelar sig ju på 1800-talet och språket är därefter med tonvis med tidstypiska ord som jag inte alltid förstår vad de betyder. Svenskan uppblandas med en hel del franska och några italienska ord så som man säkert gjorde i de kretsar Ros rör sig på den här tiden. Just det här att man skriver på olika språk brukar jag gilla och min skolfranska räcker ganska långt för att jag ska förstå vad som sägs.

Men det är inte bara ordvalen utan hela skrivsättet. ”Suggestiv” står det på baksidan och det brukar jag gilla men den här är så pass suggestiv och märklig att jag under läsningen ibland knappt hänger med på vad jag egentligen läser. Vem gjorde vad och varför liksom? Den är helt enkelt lite krånglig och märkvärdigt skriven vilket gör att formen står i vägen för handlingen. Själva handlingen är minst sagt intrikat och delar av slutklämmen är ändå ganska cool.

Jag kunde ingenting direkt om Almqvist innan och har googlat på diverse förekommande namn under läsningen. Det här är nämligen en sådan berättelse som tar en del av historien och använder riktiga personer och händelser men skapar något eget. Även detta brukar jag faktiskt tycka om och jag tycker den biten är intressant. Summa summarum så är det här en sådan bok som helt enkelt får mig att känna mig lite ointellektuell – en kritikerrosad men svårläst bok.

Förlag: Natur & kultur
Utläst: 22 juli 2021
Mitt betyg: 3/5

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s