Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Veckan inleddes med att jag äntligen tillfrisknade så pass mycket att jag kunde återvända till jobbet. Det är alltid så himla mycket att stå i när man varit borta ett tag och det slår aldrig fel att det ligger ett berg av papper på mitt annars hyfsat oklanderliga skrivbord. Det är ju inte så mycket tid av höstterminen kvar nu så det gäller att klämma in så mycket som möjligt och fylla mina små 9-åringars hjärnor till bristningsgränsen innan de får lite vila. 🙂

Annars fortsätter jag att läsa enligt min gedigna decemberplan men när jag kom fram till Där kräftorna sjunger så tog det lite stopp. Jag kände mig lite opepp på den helt enkelt, har ju hört både hyllningar och sågningar men var liksom på förhand trött på den och hade inte läst den om det inte vore för att det är en bokcirkelbok. Nu har jag läst kanske en sjättedel och tycker ändå att den är helt ok så långt. Smakbiten kommer från början av boken där först Kyas mamma och därefter alla hennes syskon lämnar henne kvar ensam i skjulet med den krigstraumaskadade, alkoholiserade och våldsbenägna pappan.

Kya var yngst av de fem syskonen, de andr amycket äldre, fast senare skulle hon inte ens minnas hur gamla de var. De bodde med mamma och pappa, inklämda som kaniner i det grovhyvlade skjulet som storögt stirrade ut mot ekarna med sin nätinhägnade veranda.

Jodie, som var närmast Kya i ålder men ändå sju år äldre, klev ut och ställde sig bakom henne. Han had esamma mörka ögon och svarta hår, hade lärt henne fåglarnas sånger, stjärnornas namn, hur man styr båten genom vassen.

”Mamma kommer tillbaks”, sa han.
”Fast hon hade ju alligatorskorna på sej.”
”En mor lämnar inte sina barn. Det kan hon inte.”