Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Första arbetsveckan (well två hela dagar) är avklarad och som alltid är man redo för ett nytt sommarlov när helgen kommer. Nej, skämt åsido så är jag jobbtaggad och ser fram emot läsåret vilket innebär en hel del förändringar för mig men jag tror och hoppas att det blir bra. Jag kan skatta mig lycklig som har ett jobb jag trivs med och därtill fantastiska kollegor!

Jag lyckades sälja mina två startplatser i veckan och det var skönt. Nu slipper jag känna mig suktad att skynda på rehaben utan kan ta det riktigt lugnt. Dessutom har jag sålt mina gamla vandringskängor och min gamla vandringsryggsäck och det är alltid skönt att bli av med saker. Jag är bara så fruktansvärt dålig på att orka sälja saker och kanske att jag sätter lite för låga priser då jag mest bara vill bli av med grejerna. Tro nu inte att jag la ner mina vandringsambitioner i och med vurpan jag gjorde, jag har köpt nya skor och en ny rygga så jag har haft dubbelt här hemma i något halvår.

Mitt knä är långt ifrån läkt men jag har ändå fått till runt 40000 steg totalt fre-sön och det har känts bra. Jag är lite stram i knävecket på den friska sidan på morgnarna men det benet får väl jobba lite hårdare även om jag knappt tycker att jag haltar längre. Bara nedför.

I övrigt har jag läst mycket i helgen och idag slog jag äntligen igen del 6 av Outlander. Bara för att sen plocka upp del 7! Jag påbörjade faktiskt Sommarljus i torsdags också då jag ville ha en både tunnare och mer snabb/lättläst bok som tunnelbanelitteratur. Som jag har längtat efter att återvända till Jón Kalman Stefánsson och bara 28 sidor in är jag lyrisk. Det var åratal sedan jag läste Himmel och helvete men ni vet hur det blir, ibland blir det bara inte av att återvända till författare trots att man älskat dem. Sommarljus ingår inte i Himmel och helvete-trilogin utan är en roman som skildrar en by på Islands västkust.

Men på ett sätt överträffar vi andra orter – här finns nämligen ingen kyrka. Och ingen kyrkogård heller.

[…]

Sólrún, grundskolerektorn, har två gånger samlat in namnunderskrifter med krav på tre saker: kyrka, kyrkogård, präst. Men hon har som allra mest fått ihop tretton namn, vilket inte räcker till en präst, än mindre till en kyrka, allra minst till en kyrkogård. Dör gör vi givetvis som alla andra men det är många som uppnår hög ålder […]

Ingen har lyckats hitta en förklaring till den höga medelåldern, men oavsett om det är maten, livsinställningen eller bergens läge så har vi spontant tackat avståndet till kyrkogården för våra långa liv och hyser därför motvilja att skriva under Sólrúns petition, innerst inne övertygade om att den som gör det skriver under sin egen dödsdom, ja rent ut ropar på döden.