I februari i år var jag och lyssnade till ett författarsamtal med Ann-Helén Laestadius. Jag älskade Stöld och tvekade inte en sekund att köpa Straff och läste den ganska omgående. Sen kom livet, eller snarare döden, emellan så jag orkade inte skriva om boken då.

I Straff möter vi fem olika samer, både som barn i mitten av 50-talet och som vuxna 30 år senare. I dåtid går de på samma nomadskola där livet är rent sagt jävligt och de får utstå all möjlig förnedran, misshandel och orättvisor. Samiskan är förbjuden på skolan och husmor Rita är den allra värsta av de alla. Även bland barnen finns en hackordning där den svagaste skiljs ut och mobbas.

På 80-talet har de alla fem valt olika vägar för att hantera det trauma skolan innebar. Några lever som fullfjädrade renskötare och andra har helt vänt samekulturen ryggen. Alla tycker nog att deras version fungerar ganska bra tills en dag när Rita är tillbaka i byn och ska tas om hand. Nu väcks plötsligt alla de minnen som varit begravda under 30 år och några av de nu vuxna barnen hittar varandra igen för att diskutera problemet Rita.

Jag sa att jag älskade Stöld och Straff är också helt fantastisk läsning. Eller fantastisk är fel ord för det är fruktansvärd läsning men den är fantastiskt skriven. Det är en så stark skildring av en så hemsk del av Sveriges historia och jag skäms över att jag inte alls kände till detta innan. Hur Sverige liksom systematiskt skulle banka och skrämma det samiska ur barnen så att de till sist bara sitter där med skam och skuld över sitt samiska arv.

Jag gillar verkligen Ann-Heléns sätt att skriva och hur hon väver fram historien genom att varva alla karaktärer. Man kan tro att fem stycken är för många men alla har en viktig plats att fylla. Jag som alltid är svag för kodväxling älskar också all den samiska som förekommer igenom hela boken. Nu ser jag fram emot tredje delen av Sápmitrilogin vilken jag gissar kommer heta just Skam. Vi får väl se!

Förlag: Romanus & Selling
Utläst: 10 mars 2023
Mitt betyg: 4/5