Klara och solen var en bokcirkelbok som jag läste i april under förra året. Det är min fjärde Ishiguro jag läser och jag tycker fortfarande att The Remains of the Day spelar i en egen liga jämfört med övriga jag läst. Som vanligt när det gått så pass lång tid efter att jag läst en bok måste jag googla lite och jag lär mig nu att Klara och solen var Ishiguros första roman efter att han emottog Nobelpriset.

Detta är en sci-fi-roman i en nära framtid där de rika kan förfina sina barn genetiskt och de skaffar artificella vänner till dem, d.v.s. AI-dockor. Klara är en sådan och en dag blir hon köpt av Josies familj, och får följa med hem. Precis som Never Let Me Go så går det inte att avslöja för mycket av handlingen men vi följer i alla fall dagarna genom Klaras ögon.

Jag gillade boken men var inte helt hundra begeistrad under läsningen om jag minns rätt. Jag läste den också strax efter att min pappa gått bort så jag har förståelse för om min hjärna inte var helt mottaglig. Däremot växte den ganska mycket under kvällen vi bokcirklade om den och jag ser att jag gett den en fyra i betyg. Det är intressant att läsa om människor och vår värld ur en robots synvinkel men ibland kan det vara knepigt. Det är som med Frankensteins monster som förundras över regn men förstår andra svårare saker helt kristallklart.

Jag tänker sällan aldrig på vad en författare vill säga med en bok utan jag läser för att bli underhållen men självfallet blir jag ofta påverkad och kan få nya idéer eller infallsvinklar etc. Men just exakt VAD författaren menar, det går mig förbi (ni börjar förstå varför jag fasar för analyserna på litteraturvetenskapen va?). Mitt googlande på denna bok har dock gett mig många fina svar på frågan vad Ishiguro kanske ville säga med denna bok men det är  ju inte mina tankar så det får ni läsa om hos smartare människor. Däremot kan jag säga att boken absolut var läsvärd!

Förlag: Wahlström & Widstrand
Utläst: 27 april 2023
Mitt betyg: 4/5