Kung Oidipus ingick i kurslitteraturen och jag förvånades över hur pass spännande den ändå var. Jag vill förvarna om att den här texten är sjukt spoilertung. Mer eller mindre alla vet väl att Oidipus gifter sig med sin egen mor men exakt varför han hamnade i den situationen hade jag själv inte koll på. Klart är att det fanns en förbannelse som uppenbarligen inte gick att komma undan. Jag visste inte heller att Sofokles tydligen kom tvåa i en tävling där man skulle nedteckna den här, för dåtiden, kända historien, och den version som nog är mest känd idag. Hur segrarens version lyder vet ingen för den är inte återfunnen.

Det vore inte litteraturvetenskap utan att vi svänger oss med fina begrepp och ett sådant som vi diskuterade var när dramats hamartia egentligen infaller. Hamartia beskrivs som de misstag eller personliga brister som föranleder eller startar det händelseförlopp som kulminerar i en karaktärs förfall. Man kan å ena sidan hävda att just det här att han dödade sin pappa och gifte sig med sin mamma var hamartian.

Men å andra sidan argumenterade jag för att just det faktum att han rotar i sanningen är det som leder till hans förfall. De andra försöker få honom att inte fråga vidare men han fattar inte utan bara kör på tills han till sist inser att det är han själv som är faderns mördare och dessutom sin frus son. Det är ju här hans mamma/fru tar livet av sig och han själv sticker ut ögonen på sig. Om han bara inte hade rotat i sanningen så hade han och hans mamma/fru levat happily ever after. 

I antika dramer ska det tydligen finnas en kör med som kan fylla ut händelseförloppet lite eftersom att allting annat ju är dialog. Körpartierna var inte jättespännande att läsa men resten av texten var verkligen det. Mer än en gång slet jag mitt hår och bad Oidipus att hålla tyst och sluta rota men nej. Han lyssnade inte. Rekommenderas för dig som är sugen på en antik klassiker och jag själv lånade mitt ex som e-bok från biblioteket.

Förlag: Modernista
Utläst: 15 februari 2023
Mitt betyg: 4/5