När vi läste om antiken på kursen så skulle vi såklart läsa grekisk dramatik och då läste vi komedin Lysistrate. Jag köpte Världsdramatik 1 – Den klassiska traditionen vilken innehöll två av pjäserna vi skulle läsa så jag har inte läst specifikt den utgåva omslagsbilden visar.

När det peloponnesiska kriget pågått i 20 år orkar inte kvinnorna mer utan de vill ha ett slut på det. Lysistrate samlar massor av kvinnor och med lite övertalningshjälp från en annan kvinna så går alla kvinnor med på att de ska sexstrejka tills kriget är över. En form av utpressning helt enkelt.

Pjäsen innehåller en hel del obscent språk, sex och sexualitet. Aristofanes ville väl skapa uppmärksamhet på samma sätt som Aftonbladet fiskar click baits idag.  Under åren har pjäsen spelats flitigt men under t.ex. den viktorianska eran hade den ett censurerat språk. Under 1900-talet blev översättarna mer frispråkiga och läsare och publik mer toleranta även om en del skådespelare sa upp sig från uppsättning i Ohio 2001 då de var så chockade över innehållet. 

Pjäsen ses ibland som pacifistisk och feministisk men det är den inte direkt. Lysistrate vill förvisso att det här kriget ska sluta men hon är inte emot krig och beredd att använda våld för sin sak. Aristofanes kvinnosyn är rätt trist med kvinnor som är sexgalna, alkoholiserade och han objektifierar flitigt unga kvinnor. Lysistrate må vara stark och lyckas med sin sak men i slutet blir allt som vanligt igen där kvinnorna åter tjänar männen. 

För samtiden låg det bisarra i tanken att kvinnor alls skulle lägga sig i politik och lyckas. Situationskomiken vilar dels på en patriarkal föreställning om kvinnor som sexgalna vilket hindrar dem att tänka klart. Deras män har misslyckats med att hålla dem under kontroll och den stereotypa kvinnan i Athen var en irrationell varelse som behövde beskyddas från sig själv och andra. Som jag tidigare nämnt är inte komedier min favorit men rent historiskt är det väl värt att läsa pjäsen.

Förlag: Studentlitteratur
Utläst: 30 mars 2024
Mitt betyg: 3/5