Jag hade varit nyfiken på Folk som sår i snö rätt länge och vill gärna läsa fler samiska författare och särskilt nu innan bokmässan i höst. När jag och min kompis skulle fjällvandra tog vi bägge med oss varsitt ex av denna bok och tänkte att vi kanske kunde bokcirkla lite om den. Vi synkade inte riktigt in läsningen och hade så mycket fin att titta på så det blev inte mycket av med den biten.

Boken följer dels den 85-åriga Máriddja som får en cancerdiagnos. Hon vill inte berätta detta för sin make som i sin tur är dement. När hon får en ny telefon så hittar hon istället en förtrolig i Sire, växeltelefonisten som ibland säger konstiga saker men som är bra på att lyssna. Dels följer vi Kaj som förlorar sin mamma och flyttar med sin sambo Mimmi till Norrbotten för att hitta en nystart i livet.

Jag har lite svårt för humor à la Hundraåringen och jag tycker att Máriddja kvalar in här. Det blir liksom skrönor och buskishumor och det fungerar inte för mig, Máriddja känns inte trovärdig men de andra karaktärerna gör det. Ganska snart förstår jag också hur alla de olika delarna hänger ihop men det gör inte så mycket, det är ju ingen deckare jag läser. Men förutom det här så tycker jag ändå om boken. Det är fint att läsa om kärlekar och vänskaper och såklart om fjäll och härlig natur. Vi förstår släktens betydelse och jag gillar att få veta lite mer om samisk kultur och tradition.

Ett plus är kapitelrubrikerna – varför har så få författare med dem numera? I Kvinnostaden (utg. 1405) får man t.o.m. en liten summering av kapitlets innehåll i kapitelrubriken. Fiffigt med lite förförståelse ju! Jag är glad att ha läst den här boken men får se om jag läser mer av Harnesk framöver.

Förlag: Bokfabriken
Utläst: 27 juni 2024
Mitt betyg: 3/5