Hāfu fångade mina ögon redan i vårkatalogen. Jag älskar omslaget och blev ännu mer intresserad när jag läste att den skulle handla om ”identitet och språk, ensamhet och kärlek, och varför vi skriver.”

Bokens huvudperson Emil Honda har en japansk pappa och en svensk mamma. Han föddes i Sverige men flyttade till Japan redan som tvååring. Emil besöker sin mormor och morfar två gånger under barndomen men det mesta av boken kretsar växelvis kring året han gjorde som utbytesstudent i Sverige i  tjugoårsåldern och den månad han gör i nutid, som gästföreläsare på en sommarkurs och fyllda 47. Under sitt utbytesår lär han känna Hanna och de blir väldigt nära vänner. Men strax innan Emil återvänder till Japan försvinner Hanna och han får aldrig veta varför. Till sist efter nästan tre decennier så inser han att han måste försöka få ett avslut på historien med Hanna och därför återvänder han till samma lilla stad i Sverige för att försöka ta reda på vad som hände med henne.

En stor del av boken handlar om det här med identiteten – att vara hāfu. Det är ett japanskt ord som används för att beskriva någon som ”är halv”, som Emil: halv japan och halv svensk. Erik Masao Eriksson skriver så hjärtskärande fint om hur Emil i sin ungdom försöker känna var det japanska tar slut och det svenska tar vid. Och hur han hoppas att det finns en plats där halvorna möts omlott och han kan få vara både och. Att vara halv får honom att känna sig ofullkomlig och oäkta. När han är i Sverige så ses han som en invandrare och i Japan ses han som en icke äkta japan. Var kan Emil få känna sig hemma? Eller snarare, var någonstans ska han accepteras som ”en av oss”? Han är alltid den som är ”den andra” när det finns ett vi.

Boken handlar också till stor del om rasism. Dels alla de händelser som Emil utsätts för men också den framväxande rumsrena rasismen i Sverige som Partiet banar väg för. Jag tror att vi kan dra ganska så klara slutsatser om vilket parti Partiet baseras på och när man läser om allt så där svart på vitt så inser man återigen hur skrämmande det är att just detta parti kunnat bli så stora i Sverige. Precis som Eriksson skriver i boken så blir man ju tyvärr hemmablind när man är mitt i smeten men för Emil som besöker Sverige med ca 30 års mellanrum är skillnaderna i tolerans och öppet uttryckta åsikter milsvida mellan 1997 och 2024. 

Det är någonting med tonen i den här boken som verkligen slår an hos mig. Den är liksom lågmäld men ändå så drabbande. Emil verkar så himla snäll och go och kanske lite för snäll ibland? Han är ingen superhjälte utan snarare en antihjälte som jag bara vill ta i min famn och klappa på huvudet. Trots allt så verkar han ganska tillfreds med livet när vi skiljs åt och det gläder mig. Inte förrän jag läser allra sista sidan förstår jag att omslagsbilden är en rackelhane. Såklart. Vilken betydelse rackelhanen har för berättelsen om Emil tycker jag du ska läsa själv för det här är en bok du inte vill missa. Det är en utsökt debutroman och en perfekt bokcirkelbok för dig som letar sådana!

Förlag: LB förlag (2025)
Utläst: 14 januari 2025
Mitt betyg: 5/5