Canción beställde jag strax efter jul då den skulle bokcirklas i januari. Hon som valde den hade liksom spanat på den i flera veckor eftersom den legat etta på DN’s kritikerlista. Vi brukar inte läsa så pass nya böcker utan hålla oss till pockets eller bibblalån men det var ju typ jul så vi andra var snälla och gav med oss.

I boken så möter vi en författare vid namn Eduardo Halfon som bjuds in på en libanesisk författarkonferens i Japan. Bara det att han själv inte är libanes, även om hans farfar förvisso växt upp där. Eduardo däremot är från Guatemala men bor numera i USA. Att utröna NÄR den här boken utspelar sig är inte helt enkelt. Vi följer absolut Eduardo i nutid på konferensen. Vi får också inblickar i hans barndom, hans tid som ung vuxen och så den tid när han beslutar sig för att åka till Guatemala och ta reda på vad som egentligen hände när hans farfar blev kidnappad. Men när i tiden det är vet jag inte riktigt, jag tror att det är en väldigt färsk nutid i förhållande till Japanresan. Vi får veta en hel del om just kidnappningen av hans farfar och vi får också veta en del om den grymma guatemalanska gerillan.

En annan sak man kan fråga sig kring den här boken är dess genre. På baksidan står det ”skenbart självbiografisk”. Den är alltså skriven som OM det vore en självbiografi av just bokens författare med samma namn som dess huvudperson. Men det är inte en rak och sann självbiografi. Eller är det det? Jag läste den här boken precis omkring tiden för det sista seminariet på litteraturvetenskapen och vi diskuterade just genrer. Min lärare hävdade att det blivit vanligare att den är typen av böcker marknadsförs som roman för tänk om någon av de inblandade personerna vill stämma Halfon? Då säger bara han och förlaget att allt är påhittat och att det var olyckligt om det fanns likheter med verkligheten.

Men det har också blivit vanligare med semibiografiska böcker, som Khemiris Systrarna. Bara Halfon själv vet exakt vad som är sant eller inte och egentligen är ju alla böcker baserade på en författares fantasi och erfarenheter så… Hur som helst så var det en väldigt bra bokcirkelbok. Vi kände alla att vi var lite ljummet inställda till den och vi funderade på vad vi missade som DN’s kritiker såg? Vi tror att det ligger en massa saker liksom mellan raderna och att vi borde läsa om boken. Men vi var också ense om att boken är skriven som en bladvändare vilket gör att du läser den fort och kanske inte snappar upp allt du borde. Det finns absolut många partier i boken som är superbra, och de om gerillan är makabert hemska. Klart är att Halfon vill säga mycket med denna lilla bok.

Förlag: Bokförlaget Tranan (2024, org. 2021)
Översättning: Hanna Nordenhök
Utläst: 8 januari 2025
Mitt betyg: 3/5