Den som märker stenar

Redan när jag fick nys om den här boken blev jag aspepp. Jag hade precis tillbringat sommaren med Uthred (Last Kingdom) och nu skulle jag få en inblick i Sveriges historia under den omvälvande tid när kristendom och nordisk mytologi existerade bredvid varandra. När Piratförlaget bjöd in till en kväll där Dixelius var en av författarna kastade jag mig på mejlen för att osa.

Åsmund är liksom sin far en runristare. Den dagen hans far dör ger han sig ut och vandrar och blir vuxen på vägen. Han ristar stenar eller hjälper till med annat jobb som behövs göras. Han är inte den som är den utan kan rista både runor och kors beroende på vilken religion folk tillhör, själv tänker han inte så mycket på vare sig Vite Krist eller de gamla gudarna. Åsmund gillar mest sina hundar och att dricka mjöd.

Plötsligt en dag blir han indragen i en fejd mellan den kristne kung Inge och hans svåger, den råa kuppmakaren Blot-Sven som tillber de gamla gudarna och gör Åsmund till hovets egen runristare. Ska Åsmund bara fortsätta vara ett fyllo som inte bryr sig eller ska han våga ta ställning?

Språket i boken är mestadels enkelt men så kommer där något riktigt fint som ”Livet är tiden mellan dagarna när allt förändras.” Dixelius svänger sig både med ord som fimbul, eril och blota jäms med knulla och pojkhora. Ibland känns det som det skär sig lite mellan nytt och gammalt men i huvudsak så har texten en passande ton.

Åsmund är en klassisk antihjälte som egentligen inte är särskilt sympatisk. Det bästa med honom är hans stora kärlek till sina hundar. Men han tar sig och jag tycker om att färdas med honom längs vägarna. Det finns en del råheter javisst, men också kärlek, naturromantik och en känsla av magi.

Formgivningen av den här boken är så sanslöst snygg; omslaget som liksom skiftar i brunt-guld, runorna i ramen och så när du tar av omslaget så hittar du Åsmund och hans hund i skimrande guld! Eric Thunfors borde definitivt vinna något lämpligt pris för det här! (Finns det ens några? Jag har noll koll)