Korparna inhandlades under en bokrea för ca 10 år sedan och stod sedan i min bokhylla ungefär så länge. Jag hade hört mycket gott om den och varit sugen ett tag. Förra året ingick den i mitt miniprojekt ”läs allt som införskaffades 2015”.

Boken skildrar en bondefamilj i Småland under 70-talet sett ur sonens Klas ögon. Hans pappa mår inte riktigt bra psykiskt och tanken är att Klas ska ta över gården. Klas själv är mer intresserad av naturen och framför allt fåglar men också böckernas värld. En dag kommer den jämnåriga flickan Veronica till byn och Klas får en glimt av ett annat liv.

Den här romanen borde passat mig som handen i handsken men jag vet inte, den nådde inte ända fram. Den var lite för distanserad känslomässigt men samtidigt väldigt utförlig. Man får en knivskarp bild av Klas liv med all tristess, konstigheter, svårigheter och drömmar som han har. Bondelivets upprepningar, vardag och mödor skildras detaljerat och trovärdigt liksom pappans vacklande hälsa. Men berättarrösten känns mest som en filmkamera och jag känner aldrig riktigt för karaktärerna. Boken Augustprisbelönades så som vanligt missar jag väl något.

Förlag: Weyler (2011)
Utläst: 29 december 2024
Mitt betyg: 3/5