Beckomberga valde vi typ tillsammans i bokcirkeln Stäppvargarna då vi var lite sugna på den när den blev årets Stockholm läser-bok.

Jackies pappa Jimmie hamnar på Beckomberga ett tag och Jackie tillbringar allt mer tid där. På Beckomberga verkar reglerna fungera lite olika för olika personer och Jackie kan nästan komma och gå som hon vill samtidigt som överläkaren tar med sig Jimmie och några av de intagna flickorna ut på fester i Stockholmsnatten då och då.

Beckomberga skildrar en dysfunktionell familj där Jackie växer upp utan någon stabil vuxen. Istället söker hon sig till Beckomberga där hon finner en slags trygghet, stabilitet, vänskaper och något som jag inte vill kalla kärlek. Förutom Jackies familj får vi också en bild av själva Beckomberga och huruvida den är korrekt eller inte har jag ingen aning om. Vi får inte någon insyn i själva psykvården utan istället handlar det om några av människorna som arbetar eller vistas där och deras relationer sinsemellan. Kapitlen är korta och lättlästa och berättelsen fokuserar på tiden runt 1986 men rör sig både framåt och bakåt i tiden.

Jag brukar ha svårt för att läsa glorifierande skildringar av folk med psykisk ohälsa eller andra människor utanför samhället men jag tycker inte heller riktigt att det är det vi får här utan Stridsberg skildrar alla karaktärer på ett fint sätt. De liksom bara är som de är. Ibland blir det kanske lite för flyktigt men samtidigt sugs jag in i bokens värld och glider omkring bland alla människor. Språket känns ibland lite för konstruerat men är också väldigt rakt och enkelt. Det här är min andra Stridsberg och jag känner fortfarande att jag inte riktigt greppat hennes storhet men jag är samtidigt sugen på att läsa mer av henne.

Förlag: Albert Bonniers Förlag (2025, org. 2014)
Utläst: 6 april 2025
Mitt betyg: 4/5