Robinson Crusoe är ytterligare en i raden av kurslitteraturböcker som jag läste under Littvet 1. Jag minns inte om jag läst varianter av den som barn men självklart hade jag i grova drag koll på historien.

Så, Robinson föds 1632 i York som yngst av tre bröder och han när tidigt en önskan om att gå till sjöss. Hans far är emot det men som 19-åring hoppar han på ett skepp mot London. Efter några stormar sjunker det skeppet men besättningen tar sig ombord på ett annat skepp och kommer i land. En ur besättningen säger till Robinson att han minsann aldrig mer borde gå ombord ett skepp eftersom hans första prövning tydligt visar att sjön inte är för honom.

Men nä, Robinson fortsätter och har en lyckad resa innan han på nästa blir tillfångatagen som slav i Marocko där han blir kvar några år. Till sist lyckas han fly och blir upplockad på ett skepp mot Brasilien där han köper en plantage. Han skickar efter sakerna han har i London och lever riktigt gott på sin plantage där han blir framgångsrik även inom handel, bl.a. med svarta slavar.

En dag får han ett förslag från några köpmän om att åka med på en resa mot Guinea men de skulle först stanna till på en privat strand och dela upp några slavar emellan sig. Robinsson skulle alltså få ett par gratis slavar och det var en deal han inte kunde motstå. Och det är först på den här resan som han blir skeppsbruten och lyckas komma iland på den ö där han ska tillbringa 28 år, först ensam och sedan i sällskap med Friday. På slutet när han väl tagit sig ifrån ön får vi ytterligare några äventyr bl.a. med vargar i Frankrike.

Alltså, ja boken är skriven 1719 och är tillsammans med Iliaden m.fl. en föregångare till vår tids oövervinnerliga superhjältar à la Marvel. Robinson är onekligen en spännande MacGyver-karaktär och boken tjänar på att kortas ner till en mer lättläst ungdomsboksvariant då den är 1) omständligt skriven med hysteriskt långa meningar 2) innehåller sjukt långa passager med religiöst dravel 3) fruktansvärt rasistisk och gång på gång kallar han Friday för ”creature”.

James Joyce kallade Robinson för ”the true prototype of the British colonist” och visst kan du argumentera för att ”slaveriet var norm” på den här tiden och att Defoe var en man av sin tid men jag kan ändå tycka att en vettigt funtad människa kunde anat oråd. Men stödet för den vite mannens överlägsenhet hittar Robinson i Bibeln och hela romanen är en sorts instruktionsbok för hur du blir en sann och god kristen och dessutom lär upp ”vildar” att bli detsamma.

Är den läsvärd då? Både ja och nej. Nej för att den är tungrodd och innehåller en förlegad världs- och människosyn. Ja, för att genom att läsa om den här sjuka synen påminns vi igen om hur en god modern människa bör agera.

Förlag: Penguin Books Ltd. (2012, org. 1719)
Utläst: 22 september 2024
Mitt betyg: 3/5