Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Den här veckan har jag läst så lite att jag får dela en smakbit från en bok jag DNF:at. Som jag sagt tidigare har jag ett litet fokus på Ellen Key och Heliga Birgitta denna månad då jag ska resa till Strand & Vadstena med en av mina bokcirklar. Därför började jag lyssna på Haawinds bok som jag dessutom hört så mycket gott om. Men rätt snart känner jag att det är något med tonen i boken jag inte gillar. Jag finner den upprepande med hur mycket Malin (huvudpersonen) älskar böcker, läsning och Ellen Key.

Alltså, jag älskar också böcker och läsning men jag känner liksom ”ja, jag har fattat det här nu”. Jag lyssnar ändå vidare eftersom jag ju vill veta mer om Ellen Key. Men 2,5 timme in så ger jag upp. Det händer inte heller något i boken. Även om den inleds med ett självmord och det hintas om att Malin har mörka stråk i sig så är allt bara så himla fantastiskt och bra och fantastiskt igen att jag ledsnar. Nu vet jag att det här inte är en deckare utan en historia som bygger på verkliga händelser men det känns ändå dramaturgiskt platt.

Är det uppläsarens otroligt ljuva stämma som förstärker allt det rosenskimrande? Kommer jag uppskatta den mer om jag läser den? Det är SÅ många som tokälskat den här boken så som vanligt undrar jag vad som är fel hos mig? Berätta gärna om du läst den och vad du tyckte.

Annars har veckan gått i arbetets tecken, jag har gjort mina träningspass och i övrigt varit väldigt trött. Inga kulturhändelser har bevittnats men jag hittade en brittisk krim jag inte sett på svt och klämde den.

Sorry om jag slutar mitt i här nedan men jag orkar inte citera det Malin läser. 🙂

Hon lever i allra högsta grad i den bristfälliga sinnevärlden. Men hon känner Platon och därmed känner hon till idévärlden, en sannare verklighet, en som är fulländad. Hon förstår ju att ingen är skomakardotter i en sådan värld. Men det blir inte Platon i natt, hon behöver något som går mer åt hjärtat än huvudet. Eller – inte så!

Hon menar det verkligen inte så, huvudet är med även när hon läser Ellen Key, men hennes texter är mer direkta. Som om fröken Key talar rakt till henne, som en mor till en dotter. Malin drar yllesjalen om axlarna och slår upp Livslinjer, den sista delen, Lyckan och skönheten. Hon viskar det avslutande stycket, som hon finner så klarsynt, sant och vackert, för sig själv: