Så fort jag läste om Barrikadernas barn visste jag att jag ville läsa den och att jag skulle älska den. Det är inte så att jag har några egna beröringspunkter med bokens personer, min uppväxt är inte alls lik Moas, men jag är helt enkelt svag för arbetarskildringar.

Bokens huvudperson är alltså Moa (men vi får också föräldrarnas perspektiv) som är uppväxt i en förort till Norrköping tillsammans med föräldrar som är maoister och aktivister. Det anordnas torgmöten och läger och hela familjens liv kretsar kring politiken. Vi följer Moa både i ung vuxen-ålder på 90-talet och i 70-talets barndom och när hon själv är vuxen har hennes föräldrars liv tagit en annan riktning, inte så att de blivit SD:are, utan de har bara blivit ”vanliga” liksom. Detta ger så klart upphov till slitningar hos Moa och funderingar kring vem hon ska vara.

Det här är en debutroman och en riktigt fin sådan. Det finns så många saker jag gillade med boken och bl.a. skriver Skoog fram olika relationer så bra. Hennes föräldrar har en fin relation och ger henne en trygg uppväxt, även om de befinner sig under sektliknande förhållanden. Det finns en fin och bra mormor med en fantastisk liten stuga i närheten och så är där kusinen Jossan vars mamma inte är så jättestabil och Jossan har så lockande Barbiedockor!

Nu när jag sitter här och skriver kan jag inte låta bli att jämföra den här boken med Skam som jag ju skrev om igår. Två olika böcker som handlar om två flickor som växer upp i två olika sektliknande förhållanden på 70-talet och hur de sen ter sig som vuxna. Men där Marinas barndom präglad av laestadianismen gör henne osäker och skamfylld är Moas barndom ändå trygg och stabil även om hon sedan blir osäker kring livets mål och mening men det är snarare för att föräldrarna överger de gamla idealen.

Moa befinner sig mer mitt i maoismen än Marina i laestadianismen men Moas pappa backar så småningom och ger Moa en mer normal och sund uppväxt. Marinas föräldrar vågar inte stå emot farbror Sture på samma sätt. Båda flickorna vill ha kommersiella leksaker och i Moas fall är det föräldrarna som bromsar men för Marina går det an så länge inte Sture ser.

Precis som Skam så är det här också en riktigt bra bok och jag önskar att jag haft ett fysiskt exemplar i bokhyllan istället för att ha läst den som e-bok. Jag skulle vilja vilja bläddra lite i den för att kunna peka på alla fina saker som jag nu har glömt så jag får nöja mig med att bara säga: Läs den för den är svinbra!

Förlag: Natur & Kultur (2025)
Utläst: 31 maj 2025
Mitt betyg: 5/5