Kitchen har jag velat läsa i över 10 år nu så jag blev glad när Tranan slängde ut en ny utgåva i höstas och kastade mig således över den så fort jag satt min fot på mässgolvet.

Mikage blir alldeles ensam när hennes mormor dör. Hon älskar kök och sover alltid i köket tills den dag då Yuichi och hans mamma Eriko bjuder in henne att bo hos dem. Egentligen känner hon inte Yuichi men han brukade jobba extra i en blomsteraffär dit hennes mormor ofta gick och han sörjde mycket på begravningen. Hon trivs otroligt bra i deras kök, studerar matlagning på egen hand och lagar massor av mat. Det blir hennes sätt att bearbeta sorgen efter mormor och leder till att hon får ett jobb som assistent till en fantastisk kock. En dag händer ytterligare något tragiskt i hennes nya liv och hon måste ännu en gång hantera sorg på olika sätt.

Jag har läst en del japanska böcker genom åren och slås alltid av hur viktig maten är. Det nämns väldigt ofta vad personerna lagar eller äter, liksom ”Jag lagade currygryta och åt den utan att vänta på att han skulle komma hem”. Nu kanske jag inte har tänkt igenom det så noga men förutom i barnböcker så känns det som att det är betydligt mer sällan som vi får veta vad svenska bok-karaktärer äter genom en roman? Nu råkar ju matlagning vara särdeles viktigt för Mikage men det är inte direkt mer mat i denna bok än vilken annan japansk roman som helst.

Jag har velat läsa boken p.g.a. att den nämns i magiska realism-sammanhang men de inslagen är ganska få tycker jag. Dock tycker jag om den ändå, den har en lågmäld stil men berör stora händelser i livet. Det finns mycket värme och humor i den och språket är väldigt behagligt. Både Yuichi och Mikage har en hel del små filosofiska tankar, t.ex. när Mikage undrar varför hon egentligen gillar kök så mycket:

”Jag håller av det som om det svarade mot en avlägsen längtan inpräglad i min själs minne. När jag står här i köket är det som om allt börjar om igen, som om någonting kommer tillbaka.”

Eriko är en transperson och även om vissa delar kring detta kanske inte åldrats så väl: ”Hon är en man” och ”Det riktiga namnet är Yuji” förklarar Yuichi men samtidigt skildras Eriko som en varm och omtänksam person som utan att tveka bjuder in Mikage i deras hem. Däremellan är hon en driven nattklubbsägare som kanske inte riktigt funnits där tillräckligt mycket för sin son som ofta känt sig ensam. Yuichis biologiska mamma dog när han var ung liksom båda Mikages föräldrar så de möts i ensamheten och sorgen vilket är fint.

Det här är en sådan bok som jag blir sugen på att läsa om nu när jag bläddrar i den då jag alltid lyckas läsa lite för snabbt och på så vis missar många fina grejer. Den är väldigt kort och tar bara någon timme eller två att läsa. Jag hade tippat den här som en femma i Instautmaningen #fivestarpredictions men nöjer mig med en fyra denna gång.

Förlag: Bokförlaget Tranan (2024, org. 1988)
Översättning: Vibeke Emond
Utläst: 27 april 2025
Mitt betyg: 4/5