Pennskaftet är en sådan där bok som jag tänkt att jag borde läsa länge och till sist så föreslog en bokcirkelkompis den.

I centrum står Barbro, a.k.a. Pennskaftet, en ung journalist som börjar jobba för rösträtt tillsammans med bl.a. lärarinnan Cecilia. Barbro inleder också en romans med arkitekten Dick och de ses ofta hemma hos Cecilia som inte har något emot att två unga ogifta umgås på ett för tiden opassande sätt.

Jag kan förstå att den här romanen väckte uppståndelse när den kom då Barbro är normbrytande och inte alltid agerar som kvinnor på den här tiden ansågs böra göra. Även Cecilia är ju inte helt p.k. i och med att hon låter Dick och Barbro hållas. Det är alltid fint att läsa om systerskap och rösträttsrörelsen men jag ska erkänna att jag inte förstod vilken typ av seger kvinnorna vinner i boken. Jag blev förvirrad eftersom den ju gavs ut innan de fick rösträtt men googlade fram att det de vann var att kunna väljas till kommunala förtroendeuppdrag vilket var ett steg på vägen mot rösträtten.

Jag läste den här under min sjukdomsperiod och jag vill säga att jag pressläste den, inte hetsläste – då har man mer flyt – utan jag fick pressa ner texten i huvudet relativt snabbt. Jag trodde nämligen att jag skulle hinna bli frisk nog att fika med bokcirkeln på helgen men fick lägga ner den tanken när jag aldrig blev bättre. Kanske, förmodligen, påverkade detta min läsupplevelse men jag blev inte så förtjust i romanen som jag hoppats. Det var väldigt mycket dialog och jag saknade ett djup i berättelsen, det blev mer bara skeenden och jag hade svårt att skilja vissa  bikaraktärer åt.

Jag är ändå glad att jag läste den och jag uppskattar betydelsen romanen haft för så många kvinnor genom historien. Jag är också oändligt tacksam för alla kvinnor som kämpat för våra rättigheter genom åren.

Förlag: Albert Bonniers Förlag (2012, org. 1910)
Utläst: 13 november 2025
Mitt betyg: 3/5