Depeche Mode: en biografi

Årets första utlästa hyllvärmare (av högtravande 30 planerade) blev den här biografin om Depeche Mode som stått i min hylla i nio år. Jag hade precis läst en biografi om Ian Curtis (Joy Division) och blev sugen på fler biografier varpå den här dök upp för mina ögon och inhandlades. Var suget sen tog vägen tvista de lärde om men med lite disciplinerad hyllvärmarläsning blev den slutligen läst.

Biografin sträcker sig från strax före bandets födelse och fram till 2006. Precis i början av boken handlade det mycket om själva musikscenen i Storbritannien i slutet av 70-talet och det var en massa namedropping av olika producenter och klubbar och allt möjligt som för mig bara blev rätt trist men som förmodligen skulle ge en bakgrund.

Jag har aldrig varit en sådan som direkt fördjupat mig i band/musiker utan mest bara lyssnat på musiken. Oftast utan att ens lyssna på texterna men gärna på hur sångaren sjunger och använder rösten. Min största skämskudde i livet är förmodligen att jag under min punkperiod i början av 90-talet under en kort tid tydligen lyssnade på Ultima Thule eftersom att jag just bara lyssnade på musiken och inte texterna…

Hur som helst betyder det att jag har väldigt lite koll och t.o.m. under läsningen av den här biografin så tvekar jag ibland kring huruvida det är Alan Wilder eller Andy Fletcher som är den som bara var med ett tag. Depeche Mode är för mig Dave Gahan, Martin Gore och den tredje långa killen (sorry Fletch). Under tiden jag läser så funderar jag också på om jag egentligen verkligen vill veta alla de här sakerna om killarna i bandet. Att Dave knarkade rejält och t.o.m. dog en stund visste jag redan. Att alla emellanåt festade rätt rejält kunde jag väl räkna ut. Att de bråkade en del sinsemellan eller ofta ignorerade varandra total utanför scenen (skilda limos/hotellrum etc.) visste jag inte men de får också mycket cred (av andra som uttalar sig i boken) för att de är väldigt proffsiga och samspelt på scen hur osams eller fulla/bakfulla de än är. Med undantag för Dave under den period han var som mest nergången.

Martin är tydligt sjukligt blyg förutom när han är full – han är lite som Dr. Jekyll och Mr Hyde. Fletch gör knappt någonting, han skriver ingen musik, spelar väldigt lite på skivorna och varken han eller Martin deltar inledningsvis i studioarbetet. Fletch största tillgång till gruppen verkar vara att han är Martins barndomskompis och dennes språkrör. Det är han som ibland säger till de andra att ”Martin tycker att ni bör ändra det här..” Alan Wilder går ifrån att bara vara en inhoppande vikarie som inte ens får vara med vid inspelningen av A Broken Frame, fastän han då turnerat med bandet ett tag, till att vara den som lägger ner mest arbete i studion och jobbar med producenterna dag och natt.

Intressant och kul är att läsa om hur de inte ville använda samma ljud två gånger och hur de går omkring i städer och bankar på rör och spelar in olika ljud att använda. Det får mig att vilja plocka fram låtarna och lyssna efter just de ljuden. Det beskrivs vilka plattor som gick bra och vilka som floppade och tydligen har de alltid blivit extremt sågade i sitt eget hemland och hånade många gånger om. De pratar mycket om hur Dave inte är så jättebra på att sjunga, åtminstone i början av karriären, och hur hans höftvickande och agerande på scenen är överdrivet. Själv har jag alltid älskat hans röst och tyckt att just hans scenframträdande är det som gör bandet värt att se live!

Överlag så var boken intressant men lite tradig emellanåt som det ofta kan bli med biografier. Det känns som att Alan Wilder hade väldigt stort inflytande på boken och kanske var han den som var lättast att prata med när Steve Malins skrev den här. Det blir också lite för många bihistorier om andra band, producenters övriga karriärer, obskyra klubbar och lite sådant. I alla fall för mig som inte var med när det begav sig och inte kan skilja den ene från den andre. Kanske var jag inte så intresserad av musikbiografier som jag trodde? De består ju just av en del musiknörderi och en del skvaller och jag behöver inte direkt endera. Fast vissa detaljer var ändå lite roliga.

Förlag: Bokförlaget Reverb
Utläst: 16 januari 2021
Mitt betyg: 3/5