Jag har velat läsa Stridsberg länge men inte kommit mig för. Nu stod den här plötsligt på listan över kurslitteratur i delkursen Feministisk litteraturvetenskap så då var det bara att läsa.

Boken är en fiktiv, men ändå med detaljer från verkligheten, berättelse över Valerie Solanas liv, från hennes uppväxt, via hennes universitetsstudier, SCUM-manifestet och skjutningen av Andy Warhol ända in i hennes dödsögonblick på ett sjaskigt hotell. 

Jag ville så gärna tycka om den här boken, jag menar, det är ju Sara Stridsberg för bövelen! Det här är det första jag läser av henne och jag är beredd att läsa mer men jag förlikade mig inte riktigt med just den här boken. Jag tycker att det är intressant att få veta mer om Solanas (även om allt inte må vara sant) men två saker stör mig. Det ena är berättarstilen, jag läser någonstans att den är ”poetiskt berättad” och jag förstår mig ju inte på poesi (förutom Ida Eklöf <3) så jag antar att felet ligger hos mig. Ibland är boken berättad på ”vanligt” vis och hade hela boken varit sådan hade jag tagit den till mig mycket bättre. Nu bryts berättandet av med andra former så som dialoger med folk (levande, döda eller påhittade) och emellanåt en slags alfabetiska uppräkningar från olika personers synvinklar. Dialogerna är ofta lite märkvärdiga och de där alfabetsgrejerna skummar jag bara igenom, jag tycker de är uppriktigt sagt riktigt jobbiga att läsa. Men vem är jag jämfört med Sara Stridsberg? Jag förstår att hon haft ett syfte med passagerna men det går mig förbi eller kanske över huvudet.

Det andra jag stör mig på är vältrandet i all misär. Jag förstår att Solanas förmodligen hade en hemsk uppväxt och ett tragiskt liv fyllt av prostitution, droger och en förvisso högintelligent men skadad personlighet. Och jag önskar att hon aldrig behövt ha det så men det känns som att jag vill minnas henne för vem hon var och inte vad hon utsattes för.

Trots mina invändningar så är det något som suger in mig i berättelsen och det känns som om jag kommer Solanas väldigt nära. Kanske för nära. Jag slukar vissa delar av boken och skummar andra. Stridsberg omtalas ofta för sitt språk och det är säkert riktigt bra men jag tycker att det blir lite too much ibland.

Hennes hand rör sig i sanden och i drömmen och undervattenslandet finns inget intorkat föl som vet om att det ska dö, men som vägrar och som fortsätter att vara klistrigt klister runt sin mor och låter sig sparkas bort varje gång för den där ljumma smaken av hennes mjölk som en vattenstämpel i pälsen och munnen full av svartmyror.

Jag tänker mig att den här boken läses bäst av den 20-åriga svåra svartklädda typen som sitter med anteckningsbok på kafé. Hen som har Kafka under ena armen och Stäppvargen under den andra. Men boken har vunnit massor av priser så jag inser ju att det bara är jag som inte är lika intelligent som Valerie och Sara.

Utläst: 17 maj 2019
Mitt betyg: 3/5
Köp på Adlibris eller Bokus