Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Första arbetsveckan efter sportlovet är avklarad och det har varit helt ok. Jag har äntligen börjat på en ny runda av ett träningsprogram på gymmet efter att ha kört discopass i en månad. För dig som inte vet det så är discopass när du bara kör sådant du tycker är kul, vilket i mitt fall betyder mycket bänkpress men också lite andra övningar. Jag var väldigt trött i februari och kände mig inte helt hundra så träningen blev väldigt ostrukturerad. För en del fungerar det fint men jag är en sådan som gillar att ha scheman att följa.

En av anledningar jag tror ligger bakom min trötthet är att jag har någon i min närhet som är sjuk, dödligt sjuk. Detta är såklart jobbigt för alla inblandade och den sjuke själv. Döden är en naturlig del av vårt mänskliga liv men likafullt så tragisk och jobbig när den kommer. Därför skaffade jag den här boken, för att jag tänkte att jag skulle liksom bli mer bekväm med döden, om man nu kan det. När jag var typ 12 kunde jag ibland få sådana ångestattacker på kvällen när jag kom på att jag en dag ska sluta att existera. Idag har jag nog ändå lite mer förlikat mig med tanken men absolut inte fullt ut. Problemet med döden är ju att det inte finns någon vi kan fråga om den. Jag är inte heller troende så jag är av den absoluta övertygelsen att när vi dör, då är det slut. Jösses så fullt av simmande själar det vore i universum annars!

Många av oss tänker nog ofta på döden och vi är säkert fler som är rädda för den. Men få av oss pratar om den. Dels undviker vi det vi räds, dels är vi rädda för det vi inte känner till. Döden har blivit privatare och man vill inte tränga sig på, inte bli obekväm. Resultatet blir att vi, och våra närmaste, blir ensamma med vår rädsla.