Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!
Första arbetsveckan efter sportlovet är avklarad och det har varit helt ok. Jag har äntligen börjat på en ny runda av ett träningsprogram på gymmet efter att ha kört discopass i en månad. För dig som inte vet det så är discopass när du bara kör sådant du tycker är kul, vilket i mitt fall betyder mycket bänkpress men också lite andra övningar. Jag var väldigt trött i februari och kände mig inte helt hundra så träningen blev väldigt ostrukturerad. För en del fungerar det fint men jag är en sådan som gillar att ha scheman att följa.
En av anledningar jag tror ligger bakom min trötthet är att jag har någon i min närhet som är sjuk, dödligt sjuk. Detta är såklart jobbigt för alla inblandade och den sjuke själv. Döden är en naturlig del av vårt mänskliga liv men likafullt så tragisk och jobbig när den kommer. Därför skaffade jag den här boken, för att jag tänkte att jag skulle liksom bli mer bekväm med döden, om man nu kan det. När jag var typ 12 kunde jag ibland få sådana ångestattacker på kvällen när jag kom på att jag en dag ska sluta att existera. Idag har jag nog ändå lite mer förlikat mig med tanken men absolut inte fullt ut. Problemet med döden är ju att det inte finns någon vi kan fråga om den. Jag är inte heller troende så jag är av den absoluta övertygelsen att när vi dör, då är det slut. Jösses så fullt av simmande själar det vore i universum annars!
Många av oss tänker nog ofta på döden och vi är säkert fler som är rädda för den. Men få av oss pratar om den. Dels undviker vi det vi räds, dels är vi rädda för det vi inte känner till. Döden har blivit privatare och man vill inte tränga sig på, inte bli obekväm. Resultatet blir att vi, och våra närmaste, blir ensamma med vår rädsla.
Bokdivisionen 
Det är ju fullständigt omvälvande när någon nära är dödligt sjuk. Ibland kan det vara lättare för personen själv att acceptera än de runtomkring. Trots att det är en naturlig del är det inte enkelt. I synnerhet om man inte är troende. Har varit där. Tänker på dig.
Än så länge tror jag tyvärr att vi runtomkring har lättare att acceptera. Det är ju inte så lätt att trösta heller. Tack ❤️
En bok som jag skulle vilja läsa.
Den finns ju billigt på rean än! Eller på biblioteket.
Jag tror inte att man kan förbereda sig, men man kan vara beredd. Rent generellt så har jag svårt för böcker som försöker beskriva saker som är så otroligt olika för alla. Det är väldigt sällan som den ”allmänna” reaktionen stämmer in på mig. Nu vet jag inte om den här boken är en sådan, men jag hoppas att den kan hjälpa dig.
Nej jag tycker inte att det är en sådan bok. Det handlar om att prata om döden, hur den döende kan förbereda sig rent praktiskt och lite om vad som faktiskt händer i kroppen när du håller på att dö samt vad du dör av.
Min mamma dog 2021, nästan 94 år gammal. Inget konstigt med det egentligen. Ändå grep sorgen tag i mig. Vi kan aldrig förbereda oss helt.
Det här ”privatiserandet” av döden är ett problem. I andra kulturer kommer alla grannar för att trösta den som mist en nära anhörig. I det gamla bondesamhället skulle det lagas mat och bakas inför begravningen. Nu lämnar vi allt till begravningsbyrån. Tack för smakbiten!
Jag tror och hopas att folk ställer upp här i Sverige också. Sen är vi kanske lite mer rädda för att göra andra upprörda och vet inte hur vi ska närma oss vissa samtalsområden.
inte lätt att tänka på döden. en kan ju aldrig förbereda sig för den; varken sin egen eller andras. jag tycker också att begravningarna görs mer privata och utan minnesstunder. det är synd. ofta vill en följa någon den sista biten och en minnesstund är en bra avslutning för både anhöriga och gäster
Jag har inte varit på alltför många begravningar genom åren så jag har själv inte reflekterat över detta.
Svårt ämne, men så viktigt att försöka sätta ord på.
Ja ingen slipper ju undan liksom.
Jag har hela vuxna livet tänkt på döden, ofta. Inte för att jag är rädd för att dö, inte alls mer än någon annan, men döden har alltid varit nära mig på något vis. förlorade mina föräldrar tidigt, oväntat, inte samtidigt. Har gjort klart Vita arkivet, talat med min dotter om vad jag vill när det är dags osv. Jag tycker att man gärna ska tala om sina önskemål, antingen med sina nära eller skriva ner. Jag är mer rädd för att bli ett kolli än att dö. Boken verkar intressant, tack för smakbit
Fint att du har planer, det är en av sakerna han skriver om.
Jag tror att man kan acceptera sin egen död, men att det är mycket svårare att acceptera att en närstående ska dö. Åtminstone om de inte är väldigt gamla och sjuka.
Det är ju alltid värst för den som blir lämnad kvar