Den här boken ingick i kurslitteraturen på den kurs jag läste i våras men vi behövde bara läsa sex kapitel och jag hann inte mer då heller. Däremot kände jag att jag gärna ville läsa ut den och nu har jag till syvende och sist gjort det.

Boken utspelar sig några dagar före och fram till Uhuru – när Kenya blir självständigt 1963 samt ett par tillbakablickar för att vi bättre ska förstå historien. I berättelsens mittpunkt står Mugo, en man som av byn ses som en frihetshjälte efter en vistelse i koncentrationsläger. Som hjälte ombeds han att hålla tal vid Uhuru men han vill inte. Han är både tystlåten och introvert men ruvar också på hemligheter.

En annan hjälte från byn är Kihika, han var en kämpe med i Mau Mau-gerillan (vilka med våld kämpade för ett fritt Kenya) men blev förrådd och hängd några år tidigare. En annan Mau Mau-medlem planerar att avslöja förrädaren vid Uhuru för att äntligen skipa rättvisa. Vi möter också Kihikas syster Mumbi som uppvaktas av både Gikonyo och Karanja, slutligen väljer den ene men hamnar i trubbel.

Det är inte lätt att sammanfatta bokens handling utan att spoila men det är inte heller särskilt viktigt för dig som vill läsa den att få förhandsinfo. Det som är viktigt är att den här boken berättar om Kenyas frigörelse och den ger många både fina och såriga inblickar i hur både kampen och det koloniserade livet tedde sig för främst kenyanerna men även kolonisatörerna.

Jag har liksom aldrig riktigt tänkt på kolonialismen ordentligt förrän nu i år faktiskt. Jag menar, jag vet ju att fenomenet existerar men det är först när jag läste den här kursen och samtidigt fördjupade mig i annan litteratur som jag verkligen, verkligen började inse vidden av det hela. Det är helt galet att europeiska länder har klampat fram över världen och lagt under sig det de velat ha och utnyttjat och dödat människor, deras länder och tillgångar. Totalt skambelagt urkulturer och tvingat på dem kristendomen och europeiska språk.

Om icke vetekornet ger oss en bra bild av britternas framfart i Kenya samtidigt som Thiong’o problematiserar motståndsrörelsen användande av våld och skildrar det patriarkala samhället. Han ger oss en skrämmande inblick i hur britterna som är på väg att lämna landet tänker:

Allting verkade lugnt och fridfullt, tänkte Thompson, som nu vände blicken från gräsmattan till kemibyggnaden, det närmaste laboratoriet. Provrör efter provrör stod prydligt uppradade i fönstret. Skulle allt detta finnas kvar efter torsdag? I två månader, kanske: och sedan – provrör och bägare skulle vara sönderslagna eller ligga odiskade på cementgolvet, växthusen och drivbänkarna skulle vara fulla med ogräs, och skogen runtomkring, som han hade hållit i schack noga, skulle gradvis äta sig in över ett område, som var fullt av avskräde.

Boken spänner över stora generella ämnen som kärlek, svek, skuld, sorg och förlåtelse och allt i relation till det koloniala samhället. Det kan tyckas att boken handlar om många personer och att det är många bihistorier men det gör karaktärerna väldigt levande och de flesta har en relation till varandra. Jag är väldigt glad att jag läste ut den här boken och tänker fortsätta att utbilda mig själv kring kolonialismen och postkolonialismen.

Förlag: Modernista
Utläst: 3 juli 2021
Mitt betyg: 4/5