Titel: Shutter Island
Författare: Dennis Lehane
Förlag: Bonnier Pocket
Utläst: 30 mars 2012
Mitt betyg: 3/5
Det här var första boken i min samboutmaning, dvs. jag bad sambon plocka ut tre böcker ur sin bokhylla som han tyckte att jag skulle läsa. Vilka de andra är kan du läsa bl.a. här.
Shutter Island är en amerikansk ö med ett mentalsjukhus där grova brottslingar sitter. Teddy Daniels är en federal sheriff som tillsammans med en ny kollega kommer till ön, någon gång på 1950-talet, för att utreda försvinnandet av en av de intagna. Saker och ting är inte säkert vad de utger sig för att vara och Teddy blir snart osäker på vad som är verkligt eller inte.
Ungefär så. Jag är inget vidare på att beskriva handlingen i den här sortens böcker där man inte får avslöja för mycket eftersom att handlingen ÄR själva grejen…
Jag hade lite svårt att komma in i den här boken. Den var väldigt olik boken jag precis läst och det är inte riktigt min typ av bok. Inledningsvis hajade jag till när det helt plötsligt stod ”neger” i boken. Jag gissar att det är för att förstärka tidsandan i boken men det sticker likväl i mina ögon. Karaktärerna dröjde det länge innan jag fick grepp om, halvvägs in i boken var jag tvungen att bläddra tillbaka för att reda ut vem som är vem. Sedan var det ju det här med miljöbeskrivningarna som jag nämnt på veckans jerka. Jag ska exemplifiera:
De fortsatte uppför en brant sluttning med oregerliga ruggar av vass innan landskapet blev grönare och mjukare och planades ut på avsatsen högre upp där gräset var kortare och övergick i en traditionell gräsmatta som bredde ut sig flera hundra meter innan den tvärt avbröts av en ljusröd tegelmur som verkade böja av och fortsätta runt hela ön.
(s. 42 i min pocket)
Antingen skulle han ha broderat ut denna miljöbeskrivning, eller så kunde han lika gärna ha utelämnat den helt. Nu kanske jag är hård och det är möjligt att andra efterföljande beskrivningar inte var skrivna så här men jag tappade liksom förtroendet för Lehane och hans kompetens gällande miljöbeskrivningar här.
Det var ändå en ganska bra bok. Den är indelad i fyra dagar och från och med dag 3 börjar det bli riktigt spännande och jag fick svårt att lägga den ifrån mig. Jag har inte sett filmatiseringen men jag får en känsla av att jag lika gärna kunnat se filmen istället för att läsa boken, det känns att det är ett bra filmmanus. Jag har faktiskt filmen här hemma så det ska bli lite spännande att se den och jämföra nu. Det var helt enkelt bara inte min typ av bok gissar jag, eller så läste jag den vid fel tillfälle!
Bokdivisionen 
Jag håller med dig om att det är en komplex bok och att det är mycket att hålla reda på. Jag var faktiskt tvungen att läsa den två gånger innan jag helt förstod hur allt hängde ihop och när jag väl gjorde det så insåg jag att både boken och författaren är genialiska. Patient 67 är en av mina absoluta favoritböcker genom tiderna.
Jag läste en diskussion på bokhora där det fanns åsikter om att Ulf Gyllenhaak som översatt boken inte gjort ett vidare bra jobb. Nu tänker jag inte läsa den på engelska också men kanske då att min sågning av vissa grejer kan ha att göra med översättningen. För övrigt såg jag filmen igår och i och med att jag visste twisten så ser man den ju med andra ögon. De hade dock lagt till en replik på slutet för att bestämma åt tittaren hur det slutade.