Jag har sagt det förr men säger det igen: I love horses. Ok? Från dess att jag som 7-åring satt upp (eller förmodligen blev upplyft) på shettisen Pysen för första gången så var det hästar som gällde i många, många år. Sedan kom de och gick lite mer under några år och nu har de alltså varit på paus ett tag. Barnen har dock blivit äldre och min examen närmar sig med stormsteg (I wish, vårterminen kommer typ vara eoner lång) så förhoppningsvis kommer jag inom en hyfsat snar framtid att återigen bli en ridskoletjej.

I väntan på detta läser jag böckerna om Millan och det är ruskigt bra hästböcker som också är rätt ruskiga. Millans pappa är alkoholist, hennes mamma deprimerad i omgångar och Millan får ta ett alldeles för stort ansvar för sig själv och sin lillebror. Tur då att hon har stallet och ännu mer tur att schyssta Marianne finns där för att inte tala om Millans alldeles egna Glimra!

Tredje delen om Millan har jag inte hunnit recensera ännu men läs vad jag skrivit tidigare om de första två här.

Ge den till: Alla hästälskare och några till.