Oktobers månads bokcirkelbok i min äldsta bokcirkel, Stäppvargarna, var denna. Vi väljer böcker enligt ett rullande diktatorskap och den här boken smög sig in genom att vara en favoritbok för kärestan till en av medlemmarna.

María äter frukost på ett litet café varje dag. Där ser hon alltid ett par vilka verkar så perfekta och lyckliga. Men så en dag läser hon i tidningen att mannen blivit mördad. María närmar sig frun och blir hembjuden till henne. Där träffar hon en man, Javier, som hon sedermera inleder en relation med och hon blir indragen i ett virrvarr av känslor, lögner och misstankar.

Den här boken kom till mig i helt fel fas av livet. En sån där fas när det enda man orkar läsa typ är feelgood (är det bara jag eller blir de faserna allt längre och längre?). Efter att ha segat mig igenom första delen så skumläste jag resten av boken genom att läsa inledningsstycket noga och sen skumma resten. Det var nämligen i det stycket som det, oftast, fanns en konkret handling medan resten av kapitlet var Marías tankar, iakttagelser och svulstiga meningar.

María jobbar på ett förlag och har hand om en märkvärdig författare som bl.a. slipar på sitt tal, på svenska, som han ska hålla när han vinner Nobelpriset i litteratur. Jag kunde inte låta bli att tänka att det förmodligen var Javier Marías själv som var den där författaren. Men som sagt, den som gillar feelgood kanske är fel person att uttala sig här. Vi var tre stycken närvarande vid cirkelträffen och de andra två gillade verkligen boken och älskade språket. Medan jag bara tyckte det var alldeles för långrandigt. Som det här stycket t.ex:

Alla föremål som talade förr har blivit stumma och meningslösa, det är som om det fallit en filt över dem som tystar dem, får dem att tro att natten har kommit, eller som om också de sörjde förlusten av sin användare och genast drog sig tillbaka, underligt medvetna om att de inte längre var till nytta, och frågade sig i kör: ”Och vad ska vi göra nu? Vi får hålla oss ur vägen. Vi har blivit herrelösa. Det som väntar os är exilen eller soptunna. Uppdraget slut.”

Jag tror att Javier Marías definitivt har en chans på Nobelpriset i framtiden men han var helt enkelt inte min kopp te. Hela boken har något tema om dödlig förälskelse och anspelar på De tre musketörerna och den franska liljan som jag  inte läst. Så hade jag inte varit så illiterat hade jag kanske kunnat uppskatta boken bättre. Han ska ha pluspoäng dock, Javier Marías för något som jag fånigt nog inte insåg förrän vi satt och diskuterade boken; karaktärerna heter just Javier och María. Det tyckte jag var snyggt!

Utläst: 18 oktober 2019
Mitt betyg: 2/5
Köp på Adlibris eller Bokus