Anne på Grönkulla (igen)

Jag läste ju den här boken för 8 år sedan då den ingick i min lärarutbildning. Nu föreslogs den i en av mina bokcirklar och jag tänkte att den var värd att läsas om.

Det här är berättelsen om när syskonparet Cuthberts vill ta en pojke som fosterbarn men något går fel och istället står där den rödhåriga Anne Shirley. Matthew smälter direkt för den färgstarka personligheten medan Marilla är lite mer svårflörtad. Det blir dock hennes ansvar att uppfostra flickan för det var väl inget arbete för karlar.

Jag tycker om boken även denna gång men jag lägger märke till hur babblig den är. (Jag antar att jag hetsläste den förra gången) Anne har ju en förkärlek för att använda vackra och många ord och det är roligt till en början men till sist blir det liksom tjatigt och jag skummar hennes utläggningar. Det är också väldigt präktigt, men ok den är skriven 1908, och Anne gör förvisso många fel men aldrig mer än en gång och hon är minsann superduktig i skolan etc. Anne är oerhört energisk och känslosam med höga toppar och djupa dalar och hon hade förmodligen fått en adhd-diagnos i våra dagar. Men det går inte att komma ifrån att hon är en frisk fläkt i det lilla samhället och en stor personlighet.

När vi cirklade om boken pratade vi om likheterna mellan Pippi och Anne och Astrid är uppenbart inspirerad av denna. Jag vet dock också att jag ju läste någon annan flickbok under utbildningen där det var uppenbart att hon inspirerats. Det finns en scen där Anne går på taknocken som är väldigt lik Madicken men å tredje sidan så var det väl gå på taknockar ungar gjorde när de skulle visa sig på styva linan förr i tiden. Det är också Astrid-likt med hur varje kapitel berättar en ny liten händelse. Om vi jämför med t.ex. Monstret Frank-böckerna där det finns en löpande story från start till slut. Det mesta av boken handlar om Annes första tid men på slutet går det fort och hon är flera år äldre när den slutar. Boken kunde nog ha kortats ner lite och varit lite mindre upprepande på sina ställen. 

Det finns massor av fler Anne-böcker men jag kommer inte läsa dem, jag googlade dock för att få en bild av hur hennes liv blev. 🙂 Jag är glad att ha läst den, igen, för det är en viktig bok och jag kan bara tänka mig hur fantastisk och inspirerande den kan ha tett sig för alla flickor i början av 1900-talet. Anne är utan tvivel en sann feministisk förebild och dessutom en fåfäng sådan vilket kan ses oblitt på. Vi är dock 50% som är rödhåriga i cirkeln och det är synd att hon hela tiden är så missnöjd med sin hårfärg. Fast hon visar ju ändå att hon är cool. Vilket fick mig att fundera, är det inte så att rödhåriga i litteraturen/filmens värld nästan alltid ska vara antingen en Pippi eller en Jessica Rabbit? Finns det några vanliga tråkiga rödtottar där ute?

 

Utläst: 16 juni 2020
Mitt betyg: 4/5
Köp på Adlibris eller Bokus

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s