Jag har kommit på mig själv på sistone att reagera på böckerna jag läser med att tycka att det är konstigt när karaktärerna bryter mot rådande restriktioner. De tränger sig in på trånga pubar, går ut och handlar i onödan, träffar mormor och så vidare. Det känns liksom så fel och som att de befinner sig i en helt annan värld (ok, ja, de är ju i en fiktiv värld). Det börjar nästan kännas som science fiction att läsa om vanliga människor i ett vanligt samhälle.

Samtidigt är det såklart härligt att få läsa om helt vanliga liv och att kunna längta tills vi är där igen. Att kunna fantisera om att det vore just jag som gjorde vissa av de där sakerna. Trånga pubar lockar inte mig direkt men att få träffa familjen vore ju trevligt. Och jag har ändå en familj här hemma som jag träffar dagligen, jag har ett arbete som jag fortfarande utför på plats och jag har drivor med hobbies att roa mig med här hemma. Så även om jag inte alls lider som många andra så verkar min hjärna ha blivit aningens skruvad av det hela. 🙂