Det här var en bok vi läste i bokcirkeln Veganbokprat. De andra hade tidigare läst Binas historia men jag skippade den boken då jag hade för fullt upp just då. Det här är ju andra delen i Lundes klimatkvartett även om de är fristående från varandra.

Boken inleds med att vi möter en familj som slits isär på grund av en brand i deras hemstad i södra Frankrike. Därefter följer vi pappan och dotterns färd upp genom landet när de hittar en flyktingförläggning att bo på samtidigt som de söker efter mamman och sonen och drömmer om vattenländerna i norr. Parallellt lär vi känna Signe, en pensionär som seglar just ifrån norr för att hitta den man hon en gång älskat och som nu bor söderöver i Frankrike.

Historien är en snyggt berättad och det är särskilt skrämmande att läsa om torkan och vad som sker i flyktinglägret. I synnerhet som vi läste den här efter den tokvarma sommaren så var allt så verkligt och alldeles aktuellt. En fullt reell framtid kändes det som. Delarna om Signe är också intressanta men det blir väldigt mycket seglarord och hennes berättelse kryper inte lika nära inpå. Jag tror att det var det som gjorde att mitt betyg landade i en trea men jag minns tyvärr inte riktigt. Jag kan dock tänka mig att läsa de andra delarna i kvartetten också, den tredje delen ska ju handla om Przewalskihästar och hästar läser jag alltid gärna om!

Utläst: 17 november 2019
Mitt betyg: 3/5