Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Det har varit en tung arbetsvecka, förmodligen för att man är lite ur fas efter lovet, men fritiden har varit desto mer lyckad. Jag har gjort en massa bra träningspass, läst mycket, varit på konsert och igår vandrade jag etapp 5 på Sörmlandsleden med en kompis. Söndagen kommer ägnas åt en hel del planering så att veckan flyter på och så hoppas jag på lite läsning och mer bloggande än bara det här inlägget.

Jag har läst två böcker i veckan och bägge två slukade jag. Den ena var skräckisen Yuko av svenska Jenny Milewski och den andra Körsbärslandet av tyske Dörte Hansen. Den senare ska vi diskutera på en bokcirkel i veckan och det var jag som valde den. Av den enkla anledningen att vi förut varit på väg till en tysk restaurang men glömde boka bord och det blev då något annat. Så jag tänkte att vi skulle ge det ett nytt försök och plockade den här boken från någon tipslista på nätet och bokade snabbt ett bord. Bägge de här böckerna slog Annie Ernaux med hästlängder när det gällde min lust till läsning så jag har fortfarande inte läst ut förra veckans smakebitbok En flickas memoarer vilket jag måste göra helst ikväll.

Det jag framförallt gillar med Körsbärslandet är hur den utspelar sig med ett hus i fokus, på samma sätt som jag uppskattade att Där rinner en älv genom Saivomuokta by kretsade kring älven. Jag bjuder på inledningen från boken.

Vissa nätter, när stormen kom västerifrån, stönade huset likt ett skepp som slungades hit och dit i grov sjö. Ylande vindbyar bet sig fast i de gamla murarna.

Så där låter häxor när de bränns, tänkte Vera, eller barn när de klämmer fingrarna.

Huset stönade, men det skulle inte sjunka. Det tufsiga taket satt ordentligt fast på sina bjälkar. Gröna fågelbon av mossa frodades i vassen och det sviktade bara obetydligt vid taknocken.

Färgen flagnade från korsvirkesfasaden och de ohyvlade ekbjälkarna i väggarna liknade grå benknotor. Inskriften på husgaveln var väderbiten, men Vera visste ändå vad det stod: ”Dit Huus is mien un doch nich mien, de no mi kummt, nenn’t ook noch sien.”