För flera år sedan fick jag Sommarboken av en kompis som älskade den. Jag läste den och tyckte den var sådär. Tidigare i år satte Stadsteatern upp den som pjäs här i Stockholm och vi bestämde oss för att gå och att innan dess läsa om boken.

Sommarboken utspelar sig en sommar på en ö i Finska viken. Sophia, hennes pappa och farmor är där som vanligt. Pappan finns bara med i periferin och det är Sophia och farmor och deras relation som är i fokus. När jag läste den första gången så tyckte jag nog att det var söta berättelser, lite putslustiga ibland – farmor är lite knäpp – men inte så djupa.

När jag läste boken den här gången hade min pappa precis dött och jag tolkade boken på ett helt annat sätt. Farmor känner att hon är i livets slutskede och hon njuter av sommaren med Sophia samtidigt som hon inväntar döden och både passar på att göra precis vad hon vill samtidigt som hon förbereder för att hon aldrig mer ska komma tillbaka till ön. Boken är fortfarande full av små dråpliga och roliga händelser men för mig blev känslan en annan och det var tydligt att den handlade om en människas sista tid i livet.

Det var ännu tydligare på teatern vilken vi såg typ två veckor efter att pappa gått bort och jag kunde inte ens titta på Marika Lagercrantz (farmor) mot slutet utan stirrade på någon träbit på scenen. När teatern var slut storbölade jag i min kompis famn och sen kände jag mig tom men klar. Så det här med att man ibland läser en bok i rätt eller fel fas i livet, det är verkligen sant. Jag läste recensioner som inte tyckte teatern var så bra men för mig var den precis rätt. Det var jättefint hur pappan bara fanns med i bakgrunden och han var även den som gjorde olika ljudeffekter under tiden. Annorlunda och väldigt passande.

Förlag: Albert Bonniers förlag
Utläst: 7 april 2023
Mitt betyg: 4/5