Asfaltsänglar är den första av mina hyllvärmare från 2013 som jag läst i år och det är en svår bok att skriva om. Inte p.g.a. handlingen utan p.g.a. den här diskussionen om vem som får skriva vilka böcker. Johanna Holmström är så vitt jag vet etniskt finlandsvensk medan hennes huvudpersoner i boken, Samira och Leila, är två systrar med en pappa från Nordafrika och en finlandssvensk mamma som konverterat till islam och blir bokstavstrogen. Jag som svensk kan tycka att det är en fin skildring Holmström presenterar medan Lidija Praizovic i Aftonbladet ansåg den vara konstruerad och skandinavisk. Och när det gäller kännedom om islam och arabisk kultur så är mina kunskaper väldigt begränsade så jag kan inte bedöma trovärdigheten.

18-åriga Samira rymmer hemifrån för att undkomma mammans krav och religionens förväntningar och vi får tidigt veta att hon ligger i koma på sjukhus. Anledningen nystas upp under berättelsens gång. Leila som är hennes lilla syster har det tufft i skolan, skolkar mycket och ägnar sig åt parkour. Hon vet inte själv varför Samira ligger på sjukhus men träffar Samiras kompis Jasmine för att ta reda på sanningen.

Nu låter det lite som en deckare men det är det inte. Jag tycker att det är en uppväxtskildring av två lite vilsna tjejer som försöker hitta sin plats i samhället och förhålla sig till familjen och religionen. Den ger också en bild av hur livet i gymnasieskolan kan se ut med identitetssökande, mobbing, statusar som höjs och sänks av olika anledningar. Leila har en kompis som är besatt av Britney Spears och gör allt som hon gör. Jag som aldrig varit ett fan får googla lite för att ta reda på när allting inträffade och med utgångspunkt i det så utspelar sig den här boken runt slutet av det första årtiondet av 2000-talet.

Det är mycket kodväxling i språket med både finska och arabiska och även fast jag inte förstår vad de säger så är jag alltid för sådant i böcker. Jag älskar ju språk helt enkelt. Vissa saker i boken känns ganska otäcka och jag hoppas t.ex. att det inte såg ut så här i finska gymnasier på den här tiden. Andra saker känns lite väl crazy och kanske är det bland annat detta Praizovic menar när hon kallar den konstruerad. Samtidigt är ju litteratur just litteratur och allting måste inte vara trovärdigt jämt.

Holmström har sagt att hon väntat på att någon skulle skriva den här romanen men när ingen gjorde det tog hon saken i egna händer. Jag vet ju inte hur länge hon väntade och jag tycker som sagt att det här är jättesvårt att besluta kring. Jag kom på mig själv med att vara skeptisk under läsningen av Asfaltsänglar medan jag strax dessförinnan läst Jenny Jägerfelds Brorsan är kung och då känt mig lyrisk och tyckt att vad bra att barn i dag kan få läsa om transpersoner. Men Jägerfeld är ju inte trans så vitt jag vet? Varför bedömer jag dem annorlunda? Jag landar nog i att man får skriva om andra personer än sig själv då alla människor är individer och jag t.ex. inte har identiska upplevelser som alla andra 45-åriga rödhåriga lärare. Samtidigt vill jag inte att vi snor berättelserna från de som mycket väl kan berätta dem själv. Gaah! Vad tycker du?

Förlag: Norstedts
Utläst: 8 juli 2022
Mitt betyg: 3/5