Hudens avigsida är en av Tranans prenumerationsböcker som jag fått i år. Tenório var på bokmässan så jag hade tänkt läsa klart den tills dess men så blev det inte. Jag vet inte riktigt varför, tror att jag hade för många böcker igång samt för mycket i övrigt på gång. Jag tänker alltid att jag ska läsa Tranan-böckerna när de kommer och är pinfärska men jag har svårt att få till det i år. Kanske nästa år för jag kommer absolut att fortsätta prenumerera!

Henrique blir skjuten av den brasilianska polisen. Hans brott? Inget. Han blir stoppad i en kontroll (precis som alla andra svarta blir hela tiden) och skjuten när han vill ta fram något ur sin portfölj. Det är Pedro, den vuxne sonen, som är berättaren i boken och vi får lära känna både pappan och mamman genom återblickar/rekonstruktioner via Pedro.

Det vi får är en berättelse om rasism i Brasilien, om fattigdom och elände och hur en helt ny värld öppnar sig för Henrique när han träffar en lärare som introducerar honom för rasism, Malcolm X och vår egen ”rasexpert” Carl von Linné. Men det handlar också om kärleken till litteraturen. Jag älskar hur Pedros pappa, som själv är lärare, kämpar med att få sina elever engagerade när de i själva verket har noll framtidstro, hur han lyckas få dem att vilja läsa om Raskolnikov och hur han funderar kring vilka fler författare han ska introducera dem för. Jag skrattar och skickar foton på de stycken som handlar om utvecklingssamtal, där Tenório bl.a. skriver ”När man börjar ett föräldrasamtal öppnar man dörren till ett sinnessjukhus” vilket jag gör samma vecka som vi har nämnda samtal på jobbet. (Nejdå, 99 % av alla föräldrasamtal är faktiskt väldigt trevliga!)

Några som läst den här boken gillar inte att det är Pedro som berättar föräldrarnas liv. Jag har absolut inget problem med det greppet men däremot får jag problem med den uppstyckade historien som skiftar perspektiv hela tiden. Särskilt som jag inte läste boken i ett svep. Emellanåt måste jag bläddra tillbaka och försöka utröna vems liv det är vi får berättat för oss för stunden. Till sist släpper jag det bara och låter mig sköljas med i historien. Även om kronologin är snårig och ämnet tungt så är språket enkelt och eftersom den till största del är skriven i du-form så vi får en slags distans till allting vilket nog är tvunget för att vi ska orka ta till oss den.

Jag kände mig lite ljummen till den under läsningen men inser nu att den är mer genialisk än vad jag fattade då och jag skulle gärna diskutera den med andra. Kanske föreslår jag den som bokcirkelbok i framtiden så kan jag få läsa om den också.

Förlag: Bokförlaget Tranan
Utläst: 30 oktober 2023
Mitt betyg: 4/5