2021 köpte jag den här boken på nätet då jag var nyfiken på den plus att Kenya var ett nytt läsland för mig. Efter det hann jag dock läsa Ngũgĩ wa Thiong’o långt innan jag satte tänderna i denna och hans Om icke vetekornet gav en bra bild av hur Kenya blev självständigt 1963 samt om hur britternas framfart drabbat landet. Med En dag ska jag skriva om den här platsen får vi en nyare bild av hur det är att växa upp i Kenya och det moderna Afrika.

Jag hade inte fattat att det var memoarer utan trodde det var en fiktiv roman men jag blev absolut inte besviken. Vi får ta del av Binyavangas liv från det att han är sju år gammal 1979 fram till december 2007 då han är 36. Han växer upp i en familj som verkar ha det helt ok ställt och han går i flera olika skolor genom åren. När han är runt 20 flyttar han till Sydafrika för att ta en handelsexamen på universitetet där men han hamnar i en depression och avbryter studierna. Det han helst vill göra är att skriva och en dag lyckas han också att bli publicerad.

Binyavanga är tidigt besatt av språk och i början tyckte jag vissa partier var lite träliga i boken när han liksom går loss med språk och språkljud, t.ex. så här:

Ett bi låter inte som en bisvärm. Världen är uppdelad mellan ljud från enstaka saker och ljud från många. Vatten från duschhuvudet som strömmar ner på ett schamponerat huvud är en mångfald splitter från fallande glas, ping ping ping.

Men ju längre in i boken jag kommer desto mer sugs jag in och hittar rytmen. Ju äldre han blir desto mer politik och kultur väver han in bland vardagshändelserna och jag googlar som besatt och lär mig massor. Förutom Sydafrika reser han till Uganda (mammans hemland) och han beskriver likheter och olikheter mellan kulturerna och hur alla kommunicerar med varandra. Ibland pratas dess engelska men för vissa tillfällen passar bara kiswahili:

Kiswahili – en gammal civilisations språk, använt för att hantera olika sorters människor, fullt av retorik och artighet – passar perfekt för att avslöja orimligheter. Det är landets språk och det är plågsammare att bli anklagad för etniskt bigotteri på kiswahili. På kiswahili känner vi ett broderskap och det är vad vi är vana vid. Om man misslyckas på kiswahili, då blir det besvärligt på allvar.

Jag skulle kunna skriva mycket mer om boken men det skulle bli spretigt då innehållet är spretigt och massivt men ändå lättförpackat, intressant och underhållande. Binyavanga Wainaina var homosexuell men skrev aldrig om det i den här boken utan han kom ut senare. Han startade en inflytelserik litterär tidskrift som hette Kwani? och är även känd för sin satiriska text How to Write About Africa. Tyvärr dog han redan vid 48 års ålder. Jag kan definitivt rekommendera den här boken.

Förlag: Bokförlaget Tranan (2017, org. 2011)
Översättning: Boel Unnerstad
Utläst: 31 januari 2026
Mitt betyg: 4/5