Marie bor i Frankrike och har nyligen fått sitt första barn, Anna. Men när áhkku dör behöver hon åka hem till Márkannjárga och möta familjen och allt det samiska som hon hela tiden måste förhålla sig till. Nutid blandas med dåtid när hon beskriver sin egen uppväxt men också áhkkus.

Den här romanen, som i princip är en inre monolog, handlar om samisk identitet och det arv och de känslor som Marie bär på. Jag har strukit under många citat under läsningen. Som när hon talar till dottern och hoppas att denna en dag ska kalla sig same. ”Jag hoppas att du inte delar upp dig i bitar, kallar dig halvt det ena och halvt det andra. Dina små knubbiga armar är hela. Du är hel, Anna. Du är inte procentenheter. Det finns inte en enda renblodig människa därute.”

Marie minns när hon blev samisk och hon måste hela tiden förhålla sig till att vara en av de andra. Oavsett om hon kallas fjällfinne av de andra barnen i skolan eller om hon kallas same av vuxna medvetna människor. ”Som jag kan längta efter en neutral existens. Ett opolitiskt huvud. En opolitisk kropp. Som jag kan längta efter att inte vara same.” Och missförstå henne rätt, hon är stolt över att same men jag går ju inte runt och känner att jag är specifikt s v e n s k i varje möte med andra människor. Och jag behöver inte förklara mig. Vi som är majoriteten kommer aldrig förstå hur det är att vara en minoritet:

Det är alltid minoriteten som måste anpassa sig. Det är alltid vi som måste byta språk. Vi får aldrig någon paus. Vi måste förklara. Och gör vi inte det är vi svåra, motsträviga, förlorar deras medkänsla och intresse. Vi måste hela tiden översätta oss själva för majoriteten, om inte språket så normer, ideal, beteenden.

Det är majoritetens privilegium att ropa utan att bli beskylld för aggressivitet. Minoriteten måste alltid se till att hålla en lägre volym för att den ska kunna höras.

Den unga Marie tar jobb på ett museum i Márkannjárga och lär sig häpet att samerna har en historia och att det funnits romare som skrivit om dem.” Vi var inte ett litet, tunt streck ut i ingenting utan ett långt, tjockt rep bakåt i tiden.” Den vuxna Marie har skrivit en text åt en liten fransk förläggare som blev missnöjd. Under resan kommer Marie på att det hon vill skriva om är áhkku för att ”övertyga icke-samer om att också vi är tänkande, också vi är ett tänkande folk.”

En del av kritiken riktas rakt mot staten Norge och den politik som förts. Det hade lika gärna kunnat handla om Sverige. ”Varje gång någon besserwisser skriver eller säger i förbigående: Norge var ju homogent före 1970, så suddar de ut vår existens. Vi fanns och vi var inte som ni, vill jag ropa.”

Den här romanen var oerhört stark läsning och den borde vara obligatorisk läsning för alla människor. Marie är less på att samer hela tiden ska behöva förklara sig eller tolka det samiska för andra men oj vilket fantastiskt jobb Nedrejord gör med just detta. Att försöka få oss majoritetsmänniskor att verkligen, verkligen förstå hur det känns att växa upp som same. Läs den!

Förlag: Bokförlaget Tranan (2026, org. 2024)
Översättning: Helena Fagertun
Utläst: 10 juli 2026
Mitt betyg: 5/5