Kvinnomanualen

En av deltagarna i min feministiska bokcirkel lade fram ett förslag om den här boken och vi andra hakade på. Jag kände inte alls till Björklund innan men googlade lite på henne och insåg snabbt att vi nog hade en del skilda åsikter. Så ja, jag gick in i läsningen med en på förhand dömande blick.

Det första kapitlet tyckte jag faktiskt om. Jag har aldrig haft någon ätstörning men det var en till synes ärlig och genuin skildring av en värld jag aldrig liksom varit en del i. Intressant och tragiskt på samma gång. Inledningen av kapitel 2 fick mig dock att lägga boken ifrån mig i närmre två veckor. Jag har redan delat citatet en gång men gör det igen:

Jag har känt en våldtäktsman, en riktig. Och inte en av de där som slinker igenom, tonåringar som hållit sig framme när en tjejkompis däckat eller någon som blivit full och tallat på någon på en julfest. Utan en sådan som faktiskt använt sin fysiska storlek och till och med vapen för att tvinga ner främmande kvinnor, som hukat i en buske och planerat attacker och genomfört dem en sådan kille som tjejer gör snaskiga true crime-poddar om.

Jag försöker att inte tänka om folk att de är ”dumma i huvudet” utan brukar ha en mer nyanserad bild och tycker att jag brukar ganska bra på att omvända andra att se saken ur motpartens synvinkel. Men det här citatet som fullständigt förminskar så många våldtäktsoffer gör mig så upprörd att jag inte kan fortsätta läsa.

Helgen innan cirkeln plockar jag dock upp boken igen. Det är trots allt roligast att bokcirkla när man läst hela boken och jag är ändå lite nyfiken på vad hon egentligen vill säga med sin bok. Snart är jag dock uttråkad och skummar sida efter sida och trots att den är relativt kort så upplever jag boken som oändligt lång. Allting kulminerar med att Björklund ”äntligen” får säga sin version av det s.k. Della Q-bråket som jag hade noterat i mina googlingar om henne. Jag antar att det var det som hon ville säga med boken, att hon hade rätt och att den andra tjejen var dum. Eller?

Såklart vill hon också säga att man visst får vara hemmafru och att hon är det och att det fungerar jättebra för henne och hennes man. Vilket det säkert gör eftersom de verkar ha en hyfsat stark ekonomi men jag saknar ett intersektionellt perspektiv på hennes idéer. Vidare känner jag mig som hundra år och totalt ute (vilket jag säkerligen är) när jag läser om det viktiga livet på Instagram eller hennes önskan genom åren att ha rätt kläder och hur viktigt skönhet är. Men visst håller jag med om att vackra människor går före i kön, det har hon i alla fall rätt i.

Förlag: Bazar Förlag
Utläst: 12 juni 2022
Mitt betyg: 2/5

Sista sommaren

I höstas när jag fyllde år fick jag den här boken i present av min son. Jag vet att någon tipsade honom om att köpa just den här boken eftersom att denne någon själv tyckte mycket om den. 🙂 Det visade sig hur som helst vara ett lyckat tips för jag gillade den också.

Sista sommaren handlar om den kriminelle unge killen Adam som klättrar in genom ett öppet fönster i pensionären Britas sommarhus för att sova där. När hon dagen därpå anländer får han lov att stanna eftersom Britta behöver lite hjälp och dessutom påminner han henne om en viss person. Brittas bar tycker inte att hon är kry nog att hänga ute i sommarhuset ensam så hon smyger med att hon är där. De skulle förmodligen inte heller godkänna hennes umgänge med Adam så även det mörkar hon. Däremot har Britta en bästa väninna vid namn Iris som är helt införstådd i planerna och med på allt. Iris bor själv i ett sommarhus i närheten och tillsammans får de här tre en riktigt fin sommar.

Ja, det är en osannolik plot och det sker vissa föga troliga händelser men det finns så många fina karaktärer i den här boken och den är fylld av värme och bjuder på många härliga stunder. Sen fällde jag ett par tårar också under läsningen och det händer faktiskt inte så jätteofta. Men jag engagerar mig verkligen i Brittas och Adams liv och hejar på dem när det går vägen med saker. Även om Britta verkar tvär så är det fint hur hon tar sig an och stöttar Adam trots hans förflutna.

Som jag skrev häromdagen stör jag mig på att Adam och hans ”kumpaner” inte är etniska svenskar och tänker att det bara spär på myten om den kriminella invandraren. Även om Adam nu visar sig vara en riktigt hyvens kille så småningom. Jag tycker inte heller att det är särdeles charmigt när de gamla damerna tar på sig att träffa Adams kriminelle vän. I den riktiga världen är dessa personer inte att leka med men jag fattar komikbiten i scenen.

Hur som helst så var det här är en trevlig läsupplevelse och jag längtade liksom efter att få komma hem och läsa lite varje dag. Det är inte alla böcker som har den effekten. Dessutom var det fint att få läsa om pensionärer vilket inte händer allt för ofta även om det nog dyker upp fler och fler.

Förlag: Bazar Förlag
Utläst: 14 januari 2022
Mitt betyg: 4/5

Señor Peregrino

senor-peregrino

I maj 2012 plockade jag på mig Señor Peregino i blodbussen då jag var nyfiken på författaren men sen har den blivit stående där. I år ingår den i min utmaning Rensa bokhyllan där jag bl.a. helt enkelt ämnar läsa de 30 äldsta hyllvärmarna jag har. Hittills går det ju sådär med projektet då jag efter 4,5 månad endast läst tre böcker. Men så råkade jag också hoppa på en litteraturkurs under våren samt utöka mina bokcirklar från tre till fyra…

Boken handlar i alla fall om Jamilet, en flicka som föds med ett enormt rött födelsemärke som sträcker sig mer eller mindre från nacken och ner till knävecken. Hon föds i en mexikansk by där de andra invånare är ömsom rädda, ömsom föraktar flickan med djävulsmärket. När hennes mamma går bort i en alltför ung ålder tar Jamilet chansen och sticker till USA där hon hoppas kunna få hjälp av läkare för att ta bort märket. Jamilet får bo hos sin moster Carmen och får snart ett jobb på ett mentalsjukhus i närheten. Hennes sysslor är att ta hand om den mystiske Señor Peregino men vem är han egentligen och varför befinner han sig där? Det verkar inte vara något direkt fel på honom och trots sköterskans inrådan börjar Jamilet en dag lyssna på hans berättelse om vad som hände i ungdomen då han vandrade Santiago de Compostela.

Inledningsvis tyckte jag mycket om att läsa om Jamilet men när Señor Peregino började berätta sin historia så delades boken i två delar och jag kände ett motstånd mot hans historia och tappade lite sugen på boken. Men rätt vad det var så var jag lika insugen i hans berättelse som den parallella om Jamilet och hennes liv i nutid. Det är många intressanta karaktärer i boken och jag gillar särskilt Jamilets moster Carmen trots hennes ganska diskutabla val av livsstil och kärlekspartner. Samartin har ett tilltalande och härligt språk och hon gör de olika miljöerna högst levande allihop.

Boken är lite som en saga och trots att jag gillar den så är jag inte sugen på att läsa del 2 och 3 i serien. Kanske blir det någonstans lite för långrandigt och sagoskimrande och jag har istället googlat runt för att få veta ungefär vad som hände. Samartin är kubansk-amerikan men vad jag förstår flydde hon från Kuba som litet barn så hon får ändå representera USA i min världsläsning.

Förlag: Bazar
Utläst: 15 maj 2021
Mitt betyg: 4/5

Köp på ex. Adlibris eller Bokus

Främling i vita rum

Jag var väldigt sen på bollen med att hitta till Lovette men sen jag väl gjort det blev jag sjukligt peppad på den här boken. Jag förbeställde ett signerat ex och det säger ganska mycket om hur taggad jag var!

Främling i vita rum är dels en föreläsning i rasism, dels en personlig berättelse om Lovettes eget liv från uppväxten i Gambia till livet i Sverige med en lång avstickare till England. Alla kapitel handlar om hur Lovette på något sätt är en främling i olika sammanhang; bland feminister, autister (Lovette är själv autistisk), svarta, i skolan, på jobbet etc. Att vara en svart kvinna gör att du hela tiden måste kämpa hårdare, skrika högre och prestera bättre för att synas eller bli erkänd.

Lovette går igenom alla begrepp och benar ut dem – vit feminism, colourism, white saviourism, volonturism m.fl. Hon förklarar sina egna erfarenheter kring dem och varje kapitel avslutas med konkreta tips på hur du kan göra för att agera bättre under rubriken ”Hur bidrar du till lösningarna?”. Jag är själv en vit kvinna och jag kan aldrig fullt ut förstå vad det innebär att vara en svart kvinna men jag vill förstå så mycket jag kan och jag vill göra mitt bästa. Lovette säger:

Lösningen ligger i att vara medveten och redo för dålig stämning samt ha modet att möta sig själv och sina brister.

Det bästa du kan göra är att läsa den här boken själv för varenda ord är viktigt och jag är rädd att inte göra dem rättvisa. Dessutom behöver jag läsa om den några gånger för att verkligen ta till mig allt och fundera på hur jag kan själv kan bidra mer till en bättre värld.

Utläst: 30 november 2020
Mitt betyg: 5/5