Inte längre hemma

Inte längre hemma är den fristående uppföljaren till Allt går sönder och den allra sista kurslitteraturboken jag recenserar från kursen Postkoloniala litteraturstudier. Det var den här vi främst skulle läsa och analysera men jag ville som jag tidigare berättat läsa Allt går sönder också för att få en vidare bild.

Vi har i den här boken kommit fram till 1950-talet och Obi, Okonkwos (från Allt går sönder) sonson får låna pengar från Umuofias byråds-avdelning* i Lagos och en chans att åka till Storbritannien och studera. När han återvänder därifrån förväntar sig byrådet att Obi ska uträtta stordåd och framförallt tjäna storkovan. Bara det att Obi läste litteraturvetenskap och inte juridik som byrådet tänkt sig. Och han får förvisso ett jobb hos den brittiska administrationen i Lagos men det genererar inte pengar på det sätt Obi tänkt sig.

(*Jag minns inte längre vad de kallades i boken och orkar inte rota fram den men där byrådet styrde i Umuofia förr i tiden så är den här sammanslutningen en slags förlängning av det, men i huvudstaden Lagos.)

De allra flesta nigerianska tjänstemän är korrupta och tar emot mutor. Obi tänker inte bli en av dem men det går inte riktigt som han tänkt sig. Dessutom blir han kär i en flicka som anses vara en osu (en outcast) enligt traditionen och hans föräldrar motsätter sig starkt hans önskan om att gifta sig med Clara. Det som blir spännande här är att även fast hans föräldrar bekänt sig till kristendomen för länge sedan så är det i detta fall igbokulturens anor som fortfarande lyser igenom i deras fördomar och åsikter.

Det är svårt att berätta om de här böckerna utan att avslöja hela handlingen så jag tror jag stannar här. Där Allt går sönder alltså skildrar tiden innan och i begynnelsen av kolonialiseringen av Nigeria så befinner vi oss här mitt i det koloniala samhället med den brittiska övermakten som styr. Du måste inte ha läst Allt går sönder för att ha behållning av denna men jag tycker att det ger mycket mer att läsa bägge två.

På en del ställen läser jag att det här är en trilogi men på andra att det är två böcker till som ingår i den här ”serien” där Achebe berättar om Nigerias historia; Guds pil och En folkets man. Den sistnämnda ser jag ska utges igen på Tranan 2023 så då kan jag ju passa på då att läsa den. Jag hoppas att det kommer ett nytryck av Allt går sönder också, jag läste den som e-bok men skulle gärna ha en inbunden kopia i hyllan.

Förlag: Bokförlaget Tranan
Utläst: 11 april 2021
Mitt betyg: 4/5

Allt går sönder

I våras läste jag en kurs som hette Postkoloniala litteraturstudier, den ges på andra halvan av vårterminen på Stockholms Universitet och jag kan varmt rekommendera den. I kursen läste vi en hel del intressant litteratur där Achebes Inte längre hemma var en av dem. Jag ville dock läsa den här innan för att få hela bilden så jag passade på att klämma den också.

Okonkwo är en stolt och stark krigare, en man med många fruar och en av de viktigaste männen i byn Umuofia där han bor. Boken utspelar sig i slutet av 1800-talet och vi får först en skildring av det traditionella igbolivet innan den vite mannen kom till Nigeria. Religion och social status är viktigt och livet styrs av riter och traditioner. Okonkwo är hård och drar sig inte för att bruka våld i sina relationer och han är minst sagt fyrkantig. Det viktigaste i hans ögon är att ingen ska missta honom för en fattig vekling.

Okonkwo tillbringar ett par år i en annan by av en anledning och när han återvänder har den vite mannen tågat in i hans hemby, byggt kyrkor och förvridit huvudet på hans son. Okonkwo försöker att bjuda motstånd men ingen vill följa honom på hans väg och den forne hjälten faller allt längre ner från sin en gång så höga position.

Den här boken var väldigt intressant. Achebe skildrar Nigeria före och under kolonisationen och han drar sig inte för att visa både de bra och dåliga sidorna av igbokulturen. Okonkwo är en spännande karaktär även om jag inte sympatiserar med honom nästan överhuvudtaget. Jag tycker faktiskt att han är både dryg, snarstucken, elak och alltför stolt för sitt eget bästa.

Achebe skriver enkelt, han ville att boken skulle vara tillgänglig för alla, och stundtals riktigt roande. Han är uppväxt i en kristen familj men med nära släktingar som fortfarande levde traditionellt byliv och detta gör att han kan skildra bägge världarna inifrån. Jag är ett fan av kodväxling och gillar hur han använder ord och uttryck på igbo utan att översätta dem. Mer än en gång funderar jag också på hur kolanöt egentligen smakar även om jag gissar att den inte främst inmundigas p.g.a. smaken utan snarare dess innehåll i kombination med traditionen.

Förlag: Bokförlaget Tranan
Utläst: 10 april 2021
Mitt betyg: 4/5

Tisdagstips: Nigeria

I min strävan att läsa böcker från fler länder runt om i världen så har det blivit många böcker från Nigeria när jag letar afrikansk litteratur. Under min kurs Postkoloniala litteraturstudier har jag lärt mig att Achebe både har uppfunnit det litterära språket och formen för ”den arketypiska afrikanska romanen” och att han har påverkat produktionen, utgivningen och mottagandet av engelskspråkig litteratur samt inspirerat en hel generation afrikanska författare. Så kanske är det inte så märkligt att mycket nigeriansk litteratur har hittat sin väg fram till mig.

  • Chimamanda Ngozi Adichie
    Min absoluta favorit som skriver om både dåtiden och nutidens feminism och rasism. Jag har läst alla hennes böcker utom The Thing Around Your Neck vilken av någon outgrundlig anledning står bland mina hyllvärmare samt Brev till en nybliven förälder vilken inte känns så aktuell för mig som tonårsmorsa.
  • Chinua Achebe
    Jag har tänkt läsa Achebe hur länge som helst och när han ingick i kurslitteraturen kom jag äntligen till skott. Vi skulle bara läsa en bok i sin helhet men jag läste både Allt går sönder och Inte längre hemma vilket jag inte ångrar en sekund av. Nu vill jag också läsa den avslutande Guds pil.
  • Chigozie Obioma
    Jag hade hört talas om Fiskarmännen när jag hittade den på en bokrea för några år sedan. Jag slog till, föreslog den som bokcirkelbok och gillade den men har ännu inte läst Minoritetsorkestern.
  • Ayòbámi Adébayò
    Stanna hos mig är ännu en bok jag hört talas om och föreslagit som bokcirkelbok. Även denna tyckte jag mycket om och jag ser fram emot fler böcker från Adébayò.
  • Oyinkan Braithwaite
    Hon är uppväxt i både Lagos och London men hennes härliga bok My Sister, the Serial Killer utspelar sig i Nigeria och är en lättsmält men skruvad historia.

Jag har också Teju Cole, Abi Daré, Akwaeke Emezi och Ben Okri på min tbr-lista och kanske borde jag även läsa nobelprisvinnaren Wole Soyinka?

Vilka nigerianska författare tycker du jag borde läsa?

En smakebit på søndag: Allt går sönder

en smakebit

De två norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger delar på värdskapet för En smakebit på søndag som de bästa varannan veckas-föräldrarna! Tanken är att bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Påsklovets sista dag är här och jag har fått gjort väldigt mycket av det jag velat. Mycket läsning, träning och handarbete helt enkelt. Sen är jag alltid lite för tidsoptimistisk och idag har jag därmed väldigt mycket kvar att läsa. 🙂 Vi ska läsa Inte längre hemma av Chinua Achebe i min kurs och då den är en fristående uppföljare till Allt går sönder och jag ännu inte hade läst den så ville jag gärna göra det (och inte bara de två kapitel som litteraturlistan anvisade). Jag ångrar inte att jag gjort det men nu måste jag alltså klämma resten, plus artiklar, innan onsdag. Men det ska nog gå bra!

Allt går sönder är ju oerhört omtalad och den mest sålda afrikanska romanen någonsin. Den handlar om Okonkwo, en man i en igbostam i slutet av 1800-talet, och hans strävan efter att bli en mäktig klanman i det traditionella samhället men också om hur mötet med de vita missionärerna blir. Boken var väldigt bra och oerhört lättläst faktiskt. Läs den om du som jag inte hade gjort det! Smakbiten kommer från ett stycke som jag tyckte var väldigt roligt och visar hur ens egna förväntningar i enlighet med ens vanor och traditioner, ibland kan krocka lite med andras vanor. Det är dock inte Okonkwo smakbiten handlar om utan en annan man vid namn Ogbuefi.

allt-gar-sonder

Den vite missionären var mycket stolt över honom och han var en av de första i Umuofia att erhålla den Heliga Nattvarden, eller gudsmåltiden, som den kallades på igbo. Ogbuefi Ugonna hade tänkt sig gudsmåltiden som något i stil med ätandet och drickandet på en byfest, bara heligare. Så han hade tagit med sig dryckeshornet i getskinnsväskan, utan att det kom till användning.