Girl, Woman, Other

Girl, Woman, Other var ofta på tapeten för ett par år sedan, kanske för att den fått Bookerpriset, och jag som då och då brukar påminna mig själv om att jag bör läsa mer på engelska passade på att köpa den (det här var innan den översattes). Jag har länge velat läsa den men dragit mig eftersom att det på sätt och vis är noveller och jag var rädd att de var tunglästa. Så fel jag hade.

Noveller är fel ord. Det är en bok med tolv olika berättarröster vilka alla ger oss sin egen historia ur sitt perspektiv. Alla flätas inte direkt samma med alla men alla hör ihop i olika små kluster. Alla ger också en bild av över hundra års rasism i Storbritannien. De tolv rösterna är alla kvinnor, eller födda kvinnor, och vi får förutom rasismen en hel del feminism och så en inblick i Storbritanniens hbtqia+ -värld då några av dem hör hemma här.

Språket och formen är helt fantastiska och jag är glad att jag läste den just på engelska då jag inte är säker på att en översättning gör boken rättvisa. Det är nästan som poesi, eller mer som spoken word, och varje kapitel liksom ringlar sig framåt tills det är slut och du inser att du fått ännu en hel livsberättelse serverad som ett vackert paket. Jag har nog aldrig läst något liknande faktiskt. Tungläst är det inte alls även om jag med min gymnasieengelska fastnar på några tjusiga ord här och var. Men den lediga formen gör boken lättläst och lättsmält trots att den avhandlar  så galet mycket varav en hel del tunga ämnen. Det är som att du hoppar runt på några moln och sen när du landar på backen igen så bam, inser du vad du just läst.

Jag blir genast sugen på att läsa allt Bernardine Evaristo någonsin skrivit men när jag kollar hennes bibliografi så inser jag att det är en hel del och både skönlitteratur, facklitteratur och mer akademiska texter. Dessutom har hon skrivit ett gäng pjäser vilka beskrivs som antingen poetic monologue eller experimental verse drama och jag vet inte ens vad det innebär men är beredd att stämpla Girl, Woman, Other som experimental poetic verse monologue och råder dig att genast läsa den.

Förlag: Penguin
Utläst: 16 september 2022
Mitt betyg: 5/5

The Power

Förra året startade jag en feministisk bokcirkel och på en av de första träffarna var det en cirkelmedlem som hade med sig den här boken. Jag blev nyfiken och köpte den rätt omgående men det var först nu i februari jag läste den, då beslöt vi nämligen att läsa den i ovan nämnda bokcirkel!

The Power beskriver en värld där kvinnor utvecklar en kraft; de kan frammana elektricitet med sina bara händer och de använder den för att skada, skrämmas och ta kontroll. Från början upptäcks det hos tonårsflickor men de kan ge kraften vidare till andra kvinnor så den sprider sig i samhället. Kvinnorna tar ganska snabbt över makten i samhället och männen får uppleva hur det är att vara det andra könet.

För den som har läst Egalias döttrar så är det här en modernare och mer brutal variant på samma tema: en värld där kvinnor och män har ombytta könsroller med alla rättigheter, fördelar och rädslor omvänt fördelade. Stundtals kan man tycka att boken är överdriven men den speglar bara vår exakta samtid, fast tvärtom. Alderman fångar också på ett riktigt bra sätt vad som kan hända med den som plötsligt får makt. Det är en mångbottnad och välskriven historia som välförtjänt vann Baileys Women’s Prize for Fiction 2017.

En av de bästa sakerna med boken är de avslutande breven vilka sätter hela berättelsen, men också vår nutida verklighet, i en annan dager. Det ryktas att det här ska bli en TV-serie och något annat vore väl dumt. Se bara till att du läst boken innan för den här vill du inte missa.

Utläst: 15 februari 2019
Mitt betyg: 4/5
Köp på Adlibris eller Bokus