Titel: Vi måste börja med orden
Författare: Kristian Johannesson
Förlag: X publishing
Sidantal: 190
Utgivningsår: 2012
Utläst: 9 nov 2012
Mitt betyg: 4/5
Som jag nu sagt snart 75 gånger så var det enligt O som fick mig att bli nyfiken på den här boken och samtidigt Felicia Stenroths Bilder som inte angår mig. Det tackar jag snällt för då det har varit två härliga böcker.
Johannes K. är en ung man boendes i Landskrona. Han äter frukost med leksaksakrobaten Jimmy, jobbar som obehörig Professeur de mathématique på SFI i terminerna och på långvården under loven. Sen är han såklart poet också, han kränger på sig poetkostymen och åker till Stugan.
I Sverige tycker man om stugor. Man kan åka dit själv och man kan åka dit med vänner och man kan åka dit med sin partner. Stugor är bra. Där slipper man sitt vanliga stressiga liv med pendeltrafik och jobbstress och kravet på att alltid vara snygg och lyckad.
Johannes är ung, vilsen och hoppas hela tiden att ingen ska se igenom den bluff han är, eller snarare den bluff han upplever sig själv vara. Trots att jag är en tio år äldre än karaktären Johannes så känner jag så väl igen mig i blufftänkandet. Jag har förvisso kommit till det stadie där jag faktiskt är säker på mig själv inom många områden men när jag studerar och skriver känner jag mig alltid som en bluff. Den här väntan på att någon ska räcka upp handen och ropa: ”Men du kan ju inte det här. Vem tror du att du är egentligen?”
Kristian Johannesson fångar den här vilsna, osäkra känslan otroligt bra. Han är dessutom mästerlig på att ironisera över Sverige och svenskhet och att sätta fingret på kulturkrockar. Kan man inte åka utomlands för att man inte har några pengar eller Vill man åka utomlands för att man inte har några pengar? Det här är en bok som dryper av igenkänning men samtidigt väcker många tankar. Läs!
Tack till X publishing för recensionsexemplar!
Bokdivisionen 