Titel: Det eviga folket är inte rädda
Författare: Shani Boianjiu
Förlag: Natur och Kultur
Sidantal: 365
Utgivningsår: 2013
Utläst: 28 december 2014
Mitt betyg: 3/5
Det här var egentligen bokcirkelns decemberbok men en arbetsbörda overload gjorde att jag varken läste ut boken till träffen (eller ens deltog i den) men nu blev det gjort. Jag har läst den mest som små snuttar kvällstid eller på bussen men det är få böcker jag greppar bra på det sättet- Sista sjoket drog jag av i några långläsningspass.
Den handlar om tre israeliska tjejer vilka är klasskamrater i början av boken och sedan allihop gör sin obligatoriska två-åriga militärtjänstgöring. De hamnar på olika ställen och vi följer dem var och en genom fragmentariska bitar ur deras liv. Jag har emellanåt svårt att skilja dem åt men det känns inte som om det gör så mycket. De har tråkigt, hittar någon att ligga med mer eller mindre sällan, röker och så är det det absurda med att de lever som tonåringar mitt i ett konstigt krig. Vissa hemska händelser skildrar Boianjiu som ett reellt trauma medan andra hemskheter bara nämns i förbifarten som att det inte är mycket mer än ett tuggummisnatteri.
Det är svårt att greppa boken, både på grund av att jag inte alltid vet vem det handlar om och att den ibland nästan är skriven som en bok med uttryckta sidor. För mig personligen underlättar det inte heller att jag är så katastrofalt dåligt insatt i Israel och vad som händer där och jag får googla flera gånger för att bena ut saker och ting. Efter läsningen så känns hela berättelsen lite overklig, den är som sagt så absurd att jag inte riktigt tar den till mig trots att det är ett sådant viktigt ämne och jag nog känner att jag borde.
Bokdivisionen 