Julis enda bokcirkelbok blev denna. Den är bara 218 sidor (123 som e-bok) och jag misstänkte att den skulle vara snabbläst så jag började inte läsa den förrän dagen innan cirkeln. Då läste jag en novell. Sen läste jag fyra på kvällen och resterande tre morgonen därpå.

Vi började lyssna på Annika Norlin i det här hushållet för några år sedan och jag uppskattar hennes musik. Jag har förstått att hon är en väldigt bra textförfattare men så var det ju det här med mig och låttexter. Vi har aldrig riktigt hittat varandra utom i enstaka fall. Jag nöjer mig oftast med att gilla helheten, hur folk sjunger och så sjunger jag med i nån mening här och var. Dikter är inte heller min tekopp men noveller och romaner är det. Jag hade ändå tänkt läsa den så det var kul när den blev nästa bokcirkelbok!

Det är alltså åtta noveller i samlingen och de spänner över ganska skilda ämnen. Det är mycket allvar så som psykisk ohälsa, mänskliga trauman, sorg och skeva världsfenomen. Men också humor och lättsammare toner som när det handlar om filmklubben eller punkbandet. Allihop är fängslande och väldigt lättlästa. Jag håller ju precis på att läsa färdigt Lucia Berlins Handbok för städerskor parallellt och det är inte riktigt samma extrema närvarokänsla i de här novellerna. De är lite mer flyktiga betraktelser men rymmer ändå ofantligt mycket av livet och alla dess komponenter.

Ett genomgående tema är att novellernas ”jag” tycker att hen har ett mediokert utseende och inte duger. Det finns också många gånger en känsla av avighet och att inte riktigt höra till fast jag tycker ändå att karaktärerna tar/gör sig en plats. Sen finns där såklart en dos av barrskog, älvar och ”låt dom epa” när någon klagar på ungdomar som åker runt i sina epa-traktorer. Jag läser gärna mer i bokform av Annika Norlin i framtiden.

Utläst: 28 juli 2020
Mitt betyg: 4/5
Köp på Adlibris eller Bokus