Irrbloss

Jag gick ju all in på Ruth i somras och avvek från min ”en bok om sommaren”-nivå till att läsa alla åtta böcker jag hade kvar i serien. Sen frångick jag min ”jag läser bara gamla böcker”-nivå och skaffade streamingtjänst. Jag väntade som ett barn på julafton på att den här boken skulle släppas men när den gjorde det så var det snöpligt nog något fel på filen inne hos Bokus play. Men till sist så trillade den in och jag kunde hetsläsa boken.

—–varning för spoilers för dig som inte läst alla böcker i serien———-

Ruth har flyttat ihop med Frank i Cambridge och äntligen fått ett bättre jobb. Men hon kan inte låta bli att sakna Norfolk och saltängarna så när hon blir kontaktad av Nelson för att hjälpa till med ett fall är hon inte storbjuden. Fallet rör en rad mord och det är den anklagade själv som faktiskt kräver att det är just Ruth som ska gräva upp de kroppar han begravt.

Det är inte bara Ruth utan också jag som saknar saltängarna. Och lite för lite Flint får vi. Samtidigt känns det vettigt att Ruth någon gång försöker gå vidare i livet och Cambridge är ju ett mysigt ställe det med. Det är väldigt många personer inblandade i den här boken och det blir lite pusseldeckare över det hela. Men jag älskar att vara tillbaka i Galloway-världen och blir inte det minsta besviken. Eller jo, kanske lite på slutet och så är det brist på arkeologi men det är inte hela världen. Sa jag att jag älskar att vara tillbaka i Norfolk? Nu är frågan hur jag ska klara mig så länge till nästa bok, jag kanske ska undersöka Griffiths andra böcker)

Utläst: 11 november 2020
Mitt betyg: 4/5

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s