Den här boken köpte jag på bokrean i mars 2017 då jag hört mycket gott om den. Sen föreslog jag den som bokcirkelbok och fick igenom den också så vi läste den i Veganbokprat och diskuterade den över ett makalöst gott afternoon tea hos Green Praline i Hökarängen, Stockholm. 

Ladydi bor med sin mamma i en liten by i Mexico. Hennes mamma gör allt för att Ladydi inte ska synas då flickor och kvinnor försvinner – klär henne i pojkläder, gnuggar tänderna svarta och funderar till och med på att kanske slå ut några av dem. Om de hör en bil när de är hemma så har de en håla på tomten där Ladydi kan gömma sig tills faran är över. Hennes pappa är försvunnen som så många andra män som stuckit för att söka lyckan i USA eller fastnat hos någon kartell och hennes mamma är alkoholiserad och bjuder Ladydi på hennes första öl när hon är 11-12 någonstans. Berättelserna om de försvunna flickorna florerar i byn och det finns inte mycket framtidshopp.

Jennifer Clement har intervjuat mexikanska kvinnor i 10 år innan hon skrev den här boken och hon ger en väldigt trovärdig skildring av hemska levnadsförhållanden. Jag läste ju 2666 av Roberto Bolaño i somras och även om jag inte var döförtjust i den boken så tog den också upp det här med alla kvinnor och flickor som försvinner/mördas i Mexiko. Det är liksom en reell vardag för väldigt många och det är fruktansvärt att det ska behöva vara så.

Trots sitt tunga innehåll är boken väldigt lättläst och språket flyter fram över sidorna. Det finns också en hel del värme och humor i berättelsen  och den är svår att lägga ifrån sig då den är fängslande och du hela tiden vill veta lite mer. Ladydi är en intressant personlighet och hon möter många färgstarka personer med engagerande livsöden under bokens gång. Helt klart en mycket bra och viktig bok för alla att läsa.

Utläst: 19 oktober 2019
Mitt betyg: 4/5