Lisa och Lilly läste vi min feministiska bokcirkel och det var en bok jag var rätt pepp på.

Lisa och Lilly är två flickor runt 15 år som möts vid en dansbana en sommarnatt i 1910-talets Stockholm. De är bägge två arbetarklassflickor och Lisa ägnar stora delar av sina dagar till att hjälpa sin mamma med hushållet och att ta hand om småbarnen. Lilly brottas med demoner och depression men är ibland sprudlande glad och äventyrslysten. De blir snart förälskade i varandra och inleder en hemlig romans som dock slutar högst tragiskt.

Den här boken hade verkligen potential, en fin lesbisk kärlekshistoria och det myllrande stadslivet i det tidiga Stockholm är väl beskrivet. Men där det blir för lite in på djupet av flickornas känslor blir det istället för mycket av namedropping och gator upp och gator ner. Historien berör aldrig riktigt och slutet blir väldigt abrupt med en del händelser som känns inkastade.

Det finns gedigen research bakom boken och jag blir särskilt glad när Hinke Bergegren får spela en biroll. Men jag har ju läst hans tal rätt ingående under genusstudierna och stör mig på att det är lite förvridet. Lodalen fångar dock tidskänslan väldigt väl med flickornas vardag, där kvinnors och flickors begränsningar i både familj och samhälle tydligt synliggörs. Arbetarkampen och klasskillnader i kombination med levande och trovärdiga Stockholmsskildringar gör ändå boken läsvärd på ett sätt.

Utläst: 30 november 2020
Mitt betyg: 3/5