En smakebit på søndag: Sargassohavet

en smakebit

De två norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger delar på värdskapet för En smakebit på søndag som de bästa varannan veckas-föräldrarna! Tanken är att bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Jag läser och läser just nu men har prioriterat ner bloggandet under en tid framöver för att hinna med min universitetskurs och lite andra saker i livet. Så nu börjar jag få en liten nätt hög med obloggade böcker igen men det ordnar jag upp så snart allt är lite lugnare. Jag kan i alla fall meddela att min kurs Postkoloniala litteraturstudier är väldigt intressant även om jag måste anstränga mitt huvud en hel del vid läsningen av vissa texter. Samtidigt lyssnar jag äntligen på Hjärtlinjer som vi ska bokcirkla om imorgon och även den är väldigt intressant och passar bra ihop med mina studier samt det fokus på rasism jag generellt försöker att ha just nu.

Veckans skönlitterära kursbok var Sargassohavet som jag velat läsa väldigt länge även om jag vid det här laget har tappat en hel del minnen från läsningen av Jane Eyre som har ett flertal år på nacken. Sargassohavet är lite märkligt skriven och jag har stundtals lite svårt att hänga med i vem som åsyftas men jag är glad att ha läst den och ska ägna resten av kvällen åt att fördjupa mig i akademiska texter om boken. För dig som missat det så handlar boken om ”den galna kvinnan på vinden” i Jane Eyre: Bertha/Antoinette. Den första delen handlar om hennes barndom och det är därifrån smakbiten kommer.

sargassohavet

Så jag tillbringade det mesta av min tid i köket, som låg i ett uthus en liten bit bort. Christophine sov i det lilla rummet intill.

När det blev kväll sjöng hon för mig om hon var på humör. Jag förstod inte alltid hennes sånger på patois – hon var också från Martinique – men hon lärde mig en som betydde ”De som är små blir stora, barnen överger oss, kommer de någonsin tillbaka?” och den om cederträdets blommor som blommar en enda dag.

Melodin var glad men orden sorgsna och hennes röst darrade och bröts ofta på de höga tonerna. ”Adjö.” Men inte adjö så som vi sa det, utan à dieu, vilket när allt kom omkring var rimligare. Den älskande mannen var ensam, flickan hade rymt, barnen kom aldrig tillbaka. Adieu.

Hennes sånger var inte som sångerna på Jamaica, och hon var inte som andra kvinnor.

6 reaktioner på ”En smakebit på søndag: Sargassohavet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s