jean rhys – Bokdivisionen

Varför läste jag den?
Ännu en av vårens kurslitteraturböcker som jag påpassligt nog även gjorde till bokcirkelbok. Två flugor ni vet!

Vad handlar den om?
För dig som inte vet det är Sargassohavet en slags replik på Jane Eyre. Här får vi lära känna Bertha (the mad woman in the attic) innan hon blir Bertha och ta del av hennes uppväxt samt tidiga äktenskap med Mr Rochester. Hon heter Antoinette och vi får hennes perspektiv på saker och ting men en del är även Mr Rochesters perspektiv när han kommer till de karibiska öarna för att gifta sig och bo med Antoinette där.

Boken börjar strax efter att slavägande blivit förbjudet i de brittiska kolonierna och Antoinettes mamma som var slavägare fördrivs av de svarta f.d. slavarna men då hon är kreol hör hon inte heller hemma bland de vita. Antoinettes lillebror dör och mamman blir, inte så konstigt, deprimerad av detta men gifter sig så småningom med en brittisk man som när han dör lämnar sin förmögenhet till Antoinette. Detta är anledningen till att hon blir insnärjd i äktenskapet med Mr Rochester som bara vill åt hennes pengar.

Vad tyckte jag?
Jean Rhys föddes i Karibien och har en viss inblick i hur det var för de kreoler som bodde där. Hon flyttade sedermera till Storbritannien och levde resten av sitt liv där. Hennes tanke med boken är att försöka ge upprättelse till Antoinette och där Jane Eyre ser ett vilddjur på vinden så visar hon oss en mer mänsklig Antoinette som inte blivit särskilt väl behandlad.

Eftersom jag läst och älskat Jane Eyre tyckte jag att det var väldigt spännande att läsa den här boken och få just en annan bild av Antoinette/Bertha. Där Mr Rochester och andra hävdar att galenskapen ligger i generna vad gäller Antoinette och hennes mamma så visar Rhys ganska tydligt vad det är som gör att kvinnorna, med all rätta, mår psykiskt dåligt.

Hade jag inte läst Jane Eyre vet jag dock inte om jag skulle funnit boken så intressant. Den var väldigt bra som kurslitteratur men den var snårigt skriven och stundtals lite märklig. Jag är ändå glad att jag äntligen har läst den men fler Rhys lär det inte bli.

Förlag: Modernista
Utläst: 18 april 2021
Mitt betyg: 3/5

ett inlägg i serien #måndagsmikron där jag prånglar ut några av mina recensioner med samma innehåll som vanligt men i ett något mindre format

en smakebit

De två norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger delar på värdskapet för En smakebit på søndag som de bästa varannan veckas-föräldrarna! Tanken är att bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!

Jag läser och läser just nu men har prioriterat ner bloggandet under en tid framöver för att hinna med min universitetskurs och lite andra saker i livet. Så nu börjar jag få en liten nätt hög med obloggade böcker igen men det ordnar jag upp så snart allt är lite lugnare. Jag kan i alla fall meddela att min kurs Postkoloniala litteraturstudier är väldigt intressant även om jag måste anstränga mitt huvud en hel del vid läsningen av vissa texter. Samtidigt lyssnar jag äntligen på Hjärtlinjer som vi ska bokcirkla om imorgon och även den är väldigt intressant och passar bra ihop med mina studier samt det fokus på rasism jag generellt försöker att ha just nu.

Veckans skönlitterära kursbok var Sargassohavet som jag velat läsa väldigt länge även om jag vid det här laget har tappat en hel del minnen från läsningen av Jane Eyre som har ett flertal år på nacken. Sargassohavet är lite märkligt skriven och jag har stundtals lite svårt att hänga med i vem som åsyftas men jag är glad att ha läst den och ska ägna resten av kvällen åt att fördjupa mig i akademiska texter om boken. För dig som missat det så handlar boken om ”den galna kvinnan på vinden” i Jane Eyre: Bertha/Antoinette. Den första delen handlar om hennes barndom och det är därifrån smakbiten kommer.

sargassohavet

Så jag tillbringade det mesta av min tid i köket, som låg i ett uthus en liten bit bort. Christophine sov i det lilla rummet intill.

När det blev kväll sjöng hon för mig om hon var på humör. Jag förstod inte alltid hennes sånger på patois – hon var också från Martinique – men hon lärde mig en som betydde ”De som är små blir stora, barnen överger oss, kommer de någonsin tillbaka?” och den om cederträdets blommor som blommar en enda dag.

Melodin var glad men orden sorgsna och hennes röst darrade och bröts ofta på de höga tonerna. ”Adjö.” Men inte adjö så som vi sa det, utan à dieu, vilket när allt kom omkring var rimligare. Den älskande mannen var ensam, flickan hade rymt, barnen kom aldrig tillbaka. Adieu.

Hennes sånger var inte som sångerna på Jamaica, och hon var inte som andra kvinnor.