Vårterminens allra sista bokcirkelbok blev Bröd och mjölk. En bok som jag inledningsvis sugs in i och fångas av ögonblicket när den treåriga flickan äter en hel skål med clementiner så att saften rinner. Boken berättar fragmentariskt men samtidigt extremt detaljrikt om händelser ur barnets barndom och vidare vuxenliv och i varje ögonblick så är maten närvarande, som en nyfikenhet, ett intresse, en besatthet eller slutligen en ätstörning. Texten är väldigt lätt och luftig som att du svävar i närheten av flickan/kvinnan men aldrig kommer henne riktigt nära.

Jag kan på ett sätt se att den är snyggt skriven och jag tycker det är fint att ätstörningar får ta plats i litteraturen men någonstans ungefär en tredjedel in i boken tappar jag totalt intresset. I boken återkommer Ramqvist vid två olika tillfällen till hennes (karaktärens) avundsjuka gentemot personer som är ointresserade av mat och just tycker att mat bara är mat. Jag är exakt en av de personerna och kanske är det därför jag ledsnar på all mat i boken. Jag gillar såklart god mat men tänker mer på proteininnehållet i en måltid än smaken. När mina elever frågar vilken favoritmat jag har så är mitt standardsvar ”den som någon annan lagar”. För är det något jag finner fullständigt meningslöst så är det att stå timtals i köket när det går snabbare att mikra en portion havregrynsgröt.

Jag stör mig också på detaljrikedomen som känns orealistisk men vad vet jag, mina minnen från barndomen är mer eller mindre obefintliga alternativt luddiga medan andra matintresserade/ätstörda kanske upplevde precis allt det här som Ramqvist skriver om. Och hur duktig är inte den här ungen i köket förutom när hon misslyckas med att göra te till mormor och morfar? Men kalops kan hon laga. Å andra sidan kanske det är de stunderna av berömmelse för perfekt lagad mat som hon minns?

Det är för övrigt relationen till mormodern som jag har mest behållning av, kanske för att den påminner om min egen relation till mormor och att jag känner igen det eviga trugandet. Fast min mormor åt alltid tillsammans med oss och jag kan inte laga en enda maträtt som hon gjorde för jag lekte alltid medan hon lagade mat. Det här stackars barnet verkar aldrig riktigt leka utom när hon gungar i parken. När jag kommit halvvägs i boken så skummar jag sidorna och läser enstaka ord och stycken här och var för att hänga med i handlingen och det känns skönt när den äntligen tar slut. Jag gissar att mina bokcirkelvänner kommer ha en annan åsikt om boken så det ska i alla fall bli spännande att diskutera den.

Förlag: Norstedts
Utläst: 16 juni 2022
Mitt betyg: 3/5